Kvävefixering – en djupdykning (Del 3)

De föregående inläggen har handlat om vikten av att tillgodose en kontinuerlig tillförsel av kväve från atmosfären med hjälp av kvävefixerande växter och hur mycket kväve dessa växter kan bidra med under idealiserade förhållanden. I det här inlägget ska vi komma lite närmare verkligheten och titta på vilka faktorer som påverkar kvävefixeringens omfattning.

De viktigaste faktorerna visar sig vara (förutom god tillgång till vatten) fosfor- och kaliumhalten i jorden. Fosfor och kalium är de andra makronäringsämnen som är viktiga för god tillväxt och allt kväve i världen hjälper inte om det inte samtidigt finns tillräckligt med fosfor och kalium för att tillgodose växternas övriga behov. Om det är brist på fosfor eller kalium i jorden kan kvävefixerarna inte tillgodogöra sig kvävet från bakterierna och drar ner på fixeringen. Finns det mycket fosfor och kalium i jorden ökar kvävefixeringen för att tillväxthastigheten hos växterna generellt blir högre, det vill säga de kan producera mer grönmassa och därmed öka fotosyntesförmågan som i sin tur gör att de kan dela ut mer socker till bakterierna som hjälper med kvävefixeringen [7].

Att plantera vallört kan vara ett sätt att ackumulera kalium i de övre jordlagren och därmed förbättra förutsättningarna för kvävefixeringen från klibbalen (till vänster i bilden).

En annan viktig faktor som spelar in är kvävehalten i jorden. Finns det mycket kväve i jorden från början drar de kvävefixerande växterna ner på den kostsamma utspisningen av sina bakterievänner. Dessutom finns det i ett sådant läge ingen anledning att skicka kväve från fixeraren till icke-fixeraren eftersom svamparna har det svårare att etablera symbios med träden det under kväverika förhållanden.

Att använda sig av kvävefixerande växter lönar sig alltså framförallt om det är ont om kväve i jorden och när det finns gott om fosfor och kalium. I detta idealfall kan 10-20% av kvävebehovet hos den icke kvävefixerande växten täckas av kväve som svamparna samlar in från de överskottet kvävefixerarna producerar [7]. Du kan ta reda på dina förutsättningar genom att observera den befintliga växtligheten. Är tillväxttakten hög och växterna ser frodiga och välmående ut har du förmodligen en bördig jord och då behövs det kanske inte så många kvävefixerare. Är tillväxten däremot klen kan det vara värt att skicka in ett jordprov på labb, så får du reda på om det råder brist på ett eller flera näringsämnen i jorden.

I den här delen av Holma skogsträdgård har kvävefixerarna i form av framförallt koreanska silverbuskar (Elaeagnus umbellata) höjt kvävehalten i jorden rejält, vilket syns på frodig växtlighet och gott om brännässlor.

En ganska naturlig fråga i detta sammanhang är hur många kvävefixerande växter som behövs för att komma upp i de här nivåerna. Lustigt nog besvaras denna fråga inte alls i de flesta forskningsrapporter som jag hittat. Jag behövde gräva ganska länge för att hitta en rapport från 1989 om en samplantering av svart valnöt (Juglans nigra) och koreansk silverbuske (Elaeagnus umbellata) respektive klibbal (Alnus glutinosa) [8] där det anges planteringstätheter på 1100 kvävefixerande plantor per hektar, mer än dubbelt så många som antalet valnötsträd. I Puttmyra skogsträdgård har vi i dagsläget cirka 200 kvävefixerande träd och buskar, vilket motsvarar en planteringstäthet på drygt 300 plantor per hektar, alltså bara drygt en fjärdedel av den tätheten som föreslås i litteraturen. Samtidigt har våra jordprover visat att vi har rätt låg kvävehalt i jorden och bra värden på fosfor och kalium, så vi kommer under den kommande säsongen att plantera många fler kvävefixerare mellan de befintliga växterna.

Även om det nu verkar som det krävs rätt speciella förhållanden och väldigt många plantor för att komma upp i nämnvärda mängder kväve som tillförs skogsträdgården genom kvävefixering från luften är det viktigt att återigen poängtera skillnaden mellan kvävefixerarna och icke-kvävefixerarna. De sistnämnda återvinner endast kväve som redan fanns i jorden, medan de förstnämnda tillför nytt kväve från atmosfären till kretsloppet som sker i jorden, vilket innebär att även lite kväve som fixeras gör skillnad för totalsumman som finns i omlopp.

Även om örtartade kvävefixerare som käringstand här på bilden bidrar med mindre kväve per ytenhet än kvävefixerande träd och buskar är de viktiga i skogsträdgården, eftersom de även ger värdefull nektar.

Sammanfattningsvis kan vi alltså säga att det krävs god tillgång till vatten, fosfor och kalium för att kvävefixerarna ska kunna ge ett betydande bidrag till skogsträdgårdens kvävebudget – och det behövs många kvävefixerande växter per ytenhet. Ju mindre kväve som finns i jorden från början, desto större skillnad kommer kvävefixerarna att göra. Har du ont om plats och god tillgång till relativt kväverikt material som stallgödsel, kompost eller urin kan du med gott samvete dra ner på antalet kvävefixerare.

I nästa inlägg tittar vi med nya ögon på listan på kvävefixerare som jag lade upp för ett par år sedan för att hitta de kvävefixerande växterna som är de bästa i vårt klimat. Och sist men inte minst: God Jul och ett Gott Nytt År!

Referenser

[7] Ekblad, A.L.F. and K. Huss-Danell, Nitrogen fixation by Alnus incana and nitrogen transfer from A. incana to Pinus sylvestris influenced by macronutrients and ectomycorrhiza. NPH New Phytologist, 131(4): p. 453-459, 1995.
[8] Paschke, M.W., J.O. Dawson, and M.B. David, Soil nitrogen mineralization in plantations of Juglans nigra interplanted with actinorhizal Elaeagnus umbellata  or Alnus glutinosa. Plant Soil Plant and Soil : An International Journal on Plant-Soil Relationships, 118(1-2): p. 33-42, 1989.

Kurser i skogsträdgårdsodling 2017

Nästa år anordnar vi två grundkurser i skogsträdgårdsodling. Den första går av stapeln på en gård utanför Gårdsjö i Tiveden redan i mitten av maj, med start på kvällen fredag den 12 maj och avslut på eftermiddagen söndag den 14 maj. På denna kurs kommer det praktiska arbetet i första hand att fokusera på markberedning, etableringstekniker och plantering av träd- och buskskiktet. Örtskiktet, polykulturdesign, biologisk mångfald och grundläggande förökningstekniker är ämnen vi tar upp under de teoretiska passen. Vill du veta mer? Här hittar du en mer utförlig beskrivning av kursen och information om hur du anmäler dig.

kurs2017_1

Den andra kursen håller vi här i Stjärnsundsområdet. Vi kommer att varva teori och praktiska moment från förmiddagen fredag den 16 juni till eftermiddagen söndag den 18 juni. Under de praktiska momenten kommer vi att jobba vidare med två av de befintliga skogsträdgårdsprojekten. I Puttmyra Skogsträdgård kommer vi att anlägga en helt ny bädd i en ganska torr sluttning där vi kommer att plantera växter som manchurisk aprikos, olika hybridkastanjer, rönnhybrider och diverse bärbuskar. I Mångfaldsträdgården i Stjärnsund kommer vi efter en ordentlig genomgång av polykulturdesign att komplettera befintliga planteringar av träd och buskar med ett spännande och funktionellt örtkskikt. De praktiska momenten kompletteras med diverse teoretiska pass om allt från hur man hittar en bra plats för en skogsträdgård, markberedningstekniker och biologisk mångfald till underhållsarbete och förökningstekniker. Intresserad? Här kan du läsa mer om kursen.

kurs2017_2

Kvävefixering – en djupdykning (Del 2)

I föregående inlägg skrev jag att det behövs kontinuerlig tillförsel av kväve från luften – via de kvävefixerande organismerna – för att säkerställa skogsträdgårdens bördighet. Frågan är då hur kvävefixerana delar med sig av kvävet de fångar in till övriga växter?

Svaret är att det sker på två olika sätt. Den övervägande delen görs tillgängligt genom döda växtdelar som rötter, löv, kvistar och så vidare. I de flesta döda växtdelarna sitter kvävet ganska hårt bundet och kan först efter nedbrytning omvandlas till en form som växter kan ta upp, alltså antingen i form av ammoniumkväve (NH4+), som gärna fastnar på jord- och humuspartiklar och därmed inte lakas ut så lätt eller i form av nitratkväve (NO3-), som är lättlösligt och lätt lakas ur om det inte tas upp av växtlighet på en gång [2]. Fördelningen mellan ammoniumkväve och nitratkväve i bladverk varierar kraftigt mellan olika arter. Smalbladig silverbuske (Elaeagnus angustifolia) har till exempel visat sig innehålla mycket vattenlösligt kväve som direkt sköljs ur bladen när de ramlar ner på hösten. Andra, som de flesta alar (Alnus spp.) innehåller mer hårt bundet kväve som först behöver brytas ner, en process som tar fyra år eller längre [4]. Denna nedbrytning sker både med hjälp av nedbrytarsvampar och en rad olika bakterier. Eftersom nedbrytningen tar sin tid kan det med andra ord ta ett antal år innan kvävet från kvävefixerarna kommer andra växter tillgodo. Men för varje år som kvävefixerarna finns med i systemet ökar kvävehalten i jorden och denna process kan fortgå i decennier [1].

Vitklöver och käringtand är två kvävefixerande växter som vi använder i örtskiktet i vår skogsträdgård.

Vitklöver och käringtand är två kvävefixerande växter som vi använder i örtskiktet i vår skogsträdgård.

En annan, mer direkt överföring av kväve från kvävefixerarna till andra växter sker genom utsöndring av nitratkväve från rötterna. Detta kväve skickas (i teorin) via en direkt länk från kvävefixeraren till mottagaren. Själva länken utgörs av svamphyfer, alltså mikroskopiskt små trådar som kan liknas vid rötter, fast i mycket mindre storlek. Dessa bildar nätverk mellan alla möjliga växter, både sådana som är besläktade, men även mellan växter som tillhör olika familjer [5]. Som tack för att svamparna skickar kvävet (och andra näringsämnen) mellan träden får de lite kolhydrater. För att ta reda på detta har man planterat en kvävefixerande och en icke-kvävefixerande växt i en kruka och separerat dem med hjälp av ett mycket fint nät som bara svamphyfer kan växa igenom. Senare mätte man mängden kväve som överfördes från den ena till den andra plantan med hjälp av en signalsubstans. Uppenbarligen är detta en grov förenkling av hur det ser ut i verkligheten, men genom att genomföra detta experiment kunde man visa att det faktiskt kan ske en överföring av kväve mellan två helt obesläktade växter.

Svamphyfer under förstoringsglaset. Med de här pyttesmå trådarna kan svamparna transportera kväve och andra ämnen direkt mellan olika växter och får sockerlösning i utbyte.

Svamphyfer under förstoringsglaset. Med de här pyttesmå trådarna kan svamparna transportera kväve och andra ämnen direkt mellan olika växter och får sockerlösning i utbyte.

I andra, inte heller helt realistiska experiment har man försökt att exakt kvantifiera hur mycket kväve som kävefixerarna kan bidra med till sina grannar. Den första överföringsmetoden genom döda växtdelar uppgick då  till 45-185 kg kväve per hektar och år, medan den direkta överföringen stod för 35-45 kg kväve per hektar och år, eller någonstans mellan 18 och 50% av den indirekta och mer långsamma kväveöverföringen [4]. För att sätta det hela i ett sammanhang kan vi jämföra med kvävebehovet hos ett moget äppelträd, som uppgår till ungefär 42 kg kväve per hektar och år för fruktsättning och vegetativ tillväxt [6]. I verkligheten råder dock inte samma förhållanden som i ett laboratorium och hur mycket kväve som kan fångas in från atmosfären beror på en rad helt avgörande faktorer. Mer om vilka det handlar om kommer i nästa inlägg.

Referenser

[1] Brady, N.C. and R.R. Weil, The nature and properties of soils. Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall, 2002.
[2] Santi, C., D. Bogusz, and C. Franche, Biological nitrogen fixation in non-legume plants. Annals of botany, 111(5): p. 743-67, 2013..
[4] Roggy, J.C., A. Moiroud, R. Lensi, and A.M. Domenach, Estimating N transfers between N2~-fixing actinorhizal species and the non-N2~-fixing Prunus avium under partially controlled conditions. BIOLOGY AND FERTILITY OF SOILS, 39: p. 312-319, 2004.
[5] He, X.-H., C. Critchley, and C. Bledsoe, Nitrogen Transfer Within and Between Plants Through Common Mycorrhizal Networks (CMNs). Critical Reviews in Plant Sciences, 22(6): p. 531-567, 2003.
[6] Jordbruksverket, Gödslings- och kalkningsråd för fruktodling 2004, 2004. http://www2.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_jo/jo04_5.pdf.

Kvävefixering – en djupdykning (Del 1)

För ungefär två år sedan skrev jag ett inlägg där jag hyllade de kvävefixerande växterna som en av nycklarna till att komma ett steg närmare skogsträdgårdsodlingens höga mål om den självskapande bördigheten. I samma inlägg presenterade jag även en tabell med ganska många olika kvävefixerare, rangordnade efter deras förmåga att fånga in luftens kväve och tillgängliggöra det till andra växter. Även om jag inte har hittat några direkta sakfel i inlägget har det dock under de sista månaderna dykt upp en hel del frågor kring kvävefixerarnas egentliga roll och möjliga begränsningar. Det började med att jag undrade hur det fungerar egentligen – vilka mekanismer ligger bakom kvävefixeringen, hur mycket kväve kan växterna fånga in, hur mycket av det kan de sprida till sina grannar och på vilket sätt gör de det? Vilka faktorer påverkar deras kvävefixerande förmåga? Och hur många kvävefixerare behövs det för att de ska göra någon skillnad? Tyvärr visar det sig att det inte finns några enkla svar på dessa frågor. Kvävefixeringen beror på otaliga faktorer och är ett förvånansvärt dåligt undersökt fenomen. I de följande inläggen vill jag ändå göra ett försök att hitta svar på frågorna. Välkommen att följa med på riktig djupdykning!

Alla växtnäringsämnen är viktiga, men ämnet kväve (N) är kanske det viktigaste av dem alla. Det behövs för att bygga aminosyror som är byggstenarna till alla proteiner, även de proteiner som kallas enzymer och som styr i princip alla biologiska processer i plantorna. Dessutom behövs det för att bilda klorofyll, det hjälper att ta upp andra näringsämnen och det stimulerar tillväxten både ovan och under jord. En växt som lider av brist på kväve kännetecknas av blekgula blad och dålig tillväxt.

Utan kväve blir det inga vackra gröna blad som i denna del av min skogsträdgård.

Utan kväve blir det inga vackra gröna blad som i denna del av min skogsträdgård.

De växter vi kallar för kvävefixerare kan dock egentligen inte binda luftens kväve själva utan samarbetar med högt specialiserade bakterier som fångar in luftens kväve och omvandlar det till en form som växterna kan ta upp. Dessa lever oftast i små knölar som sitter på utsidan av rötterna. De mest kända kvävefixerande växterna tillhör familjen ärtväxter (Fabaceae). Dessa samarbetar med bakterier som antingen tillhör släktet Rhizobium eller släktet Bradyrhizobium [1]. Utöver de otaliga ärtväxterna finns det för skogsträdgårdsodlaren intressanta växter inom andra växtsläkten som har ingått en symbios med kvävefixerande bakterier av släktet Frankia, som till exempel klibbal (Alnus glutinosa) och havtorn (Hippophae rhamnoides). Det finns fler typer av kvävefixerande organismer, men de är inte relevanta för skogsträdgårdsodlaren [2].

Havtorn är en av kvävefixerarna som samarbetar med Frankia-bakterier.

Havtorn är en av kvävefixerarna som samarbetar med Frankia-bakterier.

Oavsett vilka mikroorganismer som fångar in kvävet, så är det alltid enzymet nitrogenase som katalyserar själva uppspjälkningen av luftens kvävemolekyler (N2) och omvandlar dem till ammoniak (NH3). Enzymer är katalysatorer som möjliggör kemiska reaktioner som annars inte skulle ha skett. Vi kan tänka oss dem som ugnen när vi ska baka bröd. För att vatten, mjöl och jäst ska bli bröd, behöver de gräddas och det tar en hel del energi. I den biologiska kvävefixeringen kommer denna energi från solen, vars ljus har omvandlats till energi med hjälp av fotosyntesen. Denna energi används för att bryta den enormt starka (trippel-)bindningen mellan de två kväveatomerna som formar varje kvävmolekyl. Det som är finurligt är att nitrogenase-enzymet finns kvar efter att reaktionen har skett – precis som vi kan använda ugnen många gånger för att baka bröd.

Så kan nitrogenase se ut i modellform. För att bilda enzymet krävs det alltså även järn, molybden och svavel. Källa: PatríciaR, Wikimedia Commons.

Så kan nitrogenase se ut i modellform. För att bilda enzymet krävs det alltså även järn, molybden och svavel. Källa: PatríciaR, Wikimedia Commons.

I naturen finns det bara två processer som tillför nytt kväve till de markbaserade ekosystemen: Den ena, dominerande processen är denna biologiska kvävefixering med hjälp av bakterier. Den andra sker under åskväder, när blixtarnas enorma energi spjälkar upp atmosfärens kvävemolekyler, som då förenar sig med syrgas och blir kväveoxider som senare regnar ner och kan tas upp av växtlighet. Allt annat kväve som cirkulerar i ekosystemen är återvunnet kväve som en gång plockades ur atmosfären av antingen bakterier eller under åskväder. En hel del försvinner förstås också, antingen tillbaka till atmosfären som ett resultat av olika nedbrytningsprocesser eller genom utlakning i vattendrag, så det behövs en kontinuerlig tillförsel av kväve från atmosfären till de biologiska systemen för att hålla dem igång. I modern tid har vi dock rubbat detta system ordentligt genom både förbränning av fossila bränslen (där det bildas kväveföreningar som senare regnar ner och tillför kväve som fanns i atmosfären för miljontals år sedan) och genom överdriven användning av konstgödsel som tillverkas genom att på konstgjord och energikrävande väg fixera kväve ur atmosfären. Människans omvandling av atmosfärens kväve överstiger idag alla naturliga kvävefixeringsprocesser sammantagna [3].

Eftersom vi i skogsträdgårdsodling inte vill använda konstgödsel är kvävefixering med hjälp av växter oerhört viktig för att tillföra nytt kväve till systemet. Men hur blir kvävet tillgängligt för andra växter egentligen? Mer om det i nästa inlägg.

Referenser

[1] Brady, N.C. and R.R. Weil, The nature and properties of soils. Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall, 2002.
[2] Santi, C., D. Bogusz, and C. Franche, Biological nitrogen fixation in non-legume plants. Annals of botany, 111(5): p. 743-67, 2013.
[3] Rockström, J., W. Steffen, K. Noone, A. Persson, F.S. Chapin, E.F. Lambin, T.M. Lenton, M. Scheffer, C. Folke, H.J. Schellnhuber, B. Nykvist, C.A. de Wit, T. Hughes, S. van der Leeuw, H. Rodhe, S. Sorlin, P.K. Snyder, R. Costanza, U. Svedin, M. Falkenmark, L. Karlberg, R.W. Corell, V.J. Fabry, J. Hansen, B. Walker, D. Liverman, K. Richardson, P. Crutzen, and J.A. Foley, A safe operating space for humanity. Nature, 461(7263): p. 472-475, 2009.

Rönnhybrider

Jag har länge varit fascinerat av de många olika rönnhybriderna som man ibland kan stöta på i både litteraturen och verkligheten. Rönnsläktet (Sorbus) omfattar många mycket härdiga medlemmar och har dessutom lätt att hybridisera sig med andra arter i underfamiljen Amygdaloideae som är en del av familjen rosväxter (Rosaceae). Särskilt i forna Sovjetunionen har det lagts mycket möda på att korsa fram härdiga hybrider med rönn respektive oxel som skulle möjliggöra fruktodling även i de kallaste delarna av landet.

Att korsa rönn och mispel kan vara en god idé för att få en del av den mindre härdiga mispelns speciella smak i en buske som blir lika härdig som rönn.

Att korsa rönn och mispel kan vara en god idé för att få en del av den mindre härdiga mispelns speciella smak i en buske som blir lika härdig som rönn.

En framstående karaktär i detta arbete är Ivan Mitjurin (1855-1935) som var självlärd växtförädlare och som fick mycket uppmärksamhet för sina korsningsframgångar. Han blev ett viktigt propagandaverktyg under Stalins regim och staden där hans forskningsinstitut låg (40 mil söder om Moskva) blev 1932 döpt om till Mitjurinsk i hans ära. Trots att han under större delen av sitt liv avfärdade Mendels upptäckter inom genetiken lyckades han rätt bra med att korsa fram märkliga rönnhybrider (och hundratals andra härdiga frukt- och bärsorter) som odlas än i dag.

Som vanligt är det snårigt att hitta rätt bland dessa växter med krångliga namn och här vill jag dela med mig av det jag har kunnat hitta.

’Burka’ är en hybrid mellan rönn och en annan hybrid mellan vitoxel och rödaronia med det härliga botaniska namnet Sorbus aucuparia x (Sorbus aria x Aronia arbutifolia). Sorten har söta, mörkröda bär som mognar i augusti.

’Titan’ (ibland stavat ’Titaan’) har en ännu brokigare genetisk bakgrund. Den är en hybrid mellan ‘Burka’, en äppelart och en päronart och blir därmed (Sorbus aucuparia x (Sorbus aria x Aronia arbutifolia)) x Malus sp. x Pyrus sp. Den är mycket härdig med mörkröda bär som ser ut som rönnbär med gulaktigt fruktkött, lite syrligt, utan beska. Mognar i mitten av augusti.

’Likornaja’ är samma som ’Ivan’s Beauty’ och är en riktigt härdig hybrid mellan Sorbus aucuparia och Aronia melanocarpa. Den växer till ett litet träd eller stor buske. Frukten mognar sent i augusti och används kokt. Vi skördade de första frukterna i år och de smakar precis som en blandning mellan aronia och rönn, utan några konstigheter. Hybrider mellan aronia och rönn har fått ett eget artepitet som heter x Sorbaronia, så denna variant kallas för x Sorbaronia ’Likornaja’.

'Likornaja' innan frukten är fullt mogen. Den smakar precis som en korsning mellan rönn och aronia borde smaka.

‘Likornaja’ innan frukten är fullt mogen. Den smakar precis som en korsning mellan rönn och aronia borde smaka.

’Desertnaja’ är en sort vi väntar med spänning på att få skörda för första gången. Den är en hybrid mellan ’Likornaja’ och mispel (Mespilus germanica), där den sistnämnde i vanliga fall endast härdig till odlingszon III. ’Desertnaja’ sägs få mycket söta bär som mognar tidigt. Plantan blir endast 1-1,5 m hög och ger skörd som 3-4 årig planta.

'Desertnaja' är en korsning mellan 'Likornaja' och mispel. Tyvärr blev det aldrig några frukter av de här blommorna.

‘Desertnaja’ är en korsning mellan ‘Likornaja’ och mispel. Tyvärr blev det aldrig några frukter av de här blommorna.

’Eliit’ är en korsning mellan rönn och päron, som har kommit att kallas för x Sorbopyrus ’Eliit’. Bären är körsbärsstora, saftiga och röda och den ger frukt 5-6 år efter plantering.

’Granatnaja’ är samma som ’Ivan’s Belle’ (inte att förväxla med ’Ivan’s Beauty’) och är en korsning mellan rönn och sibiriskt hagtorn (Crataegus sanguinea). Den blir 3-5 m hög och ger frukt från 3-4 års ålder. Till Ivan Mitjurins ära har den fått det botaniska namnet x Crataegosorbus miczurnii.

Alla dessa sorter brukar vi föröka genom att ympa in dem på en grundstam av vanlig rönn, som är lätt att få tag på genom de flesta handelsträdgårdarna. Det går även att ympa dem på befintliga rönnar, vilket i regel medför en betydligt tidigare fruktsättning.

Utöver dessa sorter, som alla tillskrivs Ivan Mitjurin, stötte jag på en överraskning i mina efterforskningar. De välkända aroniasorterna ’Nero’ och ’Viking’ tillhör också rönnhybriderna som modern genetisk analys har visat. ‘Viking’ anses ha 25% av sina gener från rönnen och resten från vanlig aronia. Båda har förmodligen korsats fram av Ivan Mitjurin och rent smakmässigt hade man kunnat ana att båda har rönngener i sig. Både ’Nero’ och ’Viking’ kan förökas med hjälp av sticklingar, men går lika bara att ympa in på en lämplig grundstam.

Även aronian 'Nero' har rönngener inom sig.

Även aronian ‘Nero’ har rönngener inom sig.

Vill man inte föröka dessa sorter själv, och det kan vara svårt att få tag på ympris, finns det allt fler plantskolor som har åtminstone några av dessa sorter i sitt sortiment. Särskilt i landets mindre gynnsamma odlingszoner borde de vara ett intressant alternativ till mer värmekrävande fruktträd och bärbuskar.

Källor
Russiapedia. Prominent Russians: Ivan Michurin. http://russiapedia.rt.com/prominent-russians/science-and-technology/ivan-michurin/. Hämtad 2016-10-19.
Crawford, M. Rosaceae family intergeneric hybrids. Agroforesty News. https://www.agroforestry.co.uk/wp-content/uploads/agnews-sample/AGN_sample.pdf, Hämtad 2016-10-19.
Kingsbury, N., Hybrid : the history and science of plant breeding. Chicago: University of Chicago Press, 2009.
Blomqvist, L., Trädgårdens bär. Lepplax, Bodövägen 210: [Blomqvist plantskola], 2007.

 

Havtornsfest

Havtorn (Hippophae rhamnoides) är en av mina absoluta favoritgrödor i skogsträdgården. Den passar perfekt i den fortfarande ganska unga skogsträdgården, eftersom den älskar mycket sol, binder kväve från luften och förbättrar därmed markens produktionsförmåga. Dessutom den producerar den fantastisk frukt, vilket är snarare undantag än regel för kvävefixerare i vårt klimat.

Sorten 'Botnia Guldklimp' gav bra med frukt i år. Här syns det tydligt hur bären sitter på fjolårsveden.

Sorten ‘Botnia Guldklimp’ gav bra med frukt i år. Här syns det tydligt hur bären sitter på fjolårsveden.

I den svenska naturen växer den främst vid havsstränderna längs ostkusten. Detta har lett till missuppfattningen att havtorn vill växa i sandig jord, men egentligen trivs den lika bra (och kanske bättre) i lerjordar. I naturen har den dock ingen chans att konkurrera mot andra växter i sådana jordar och blir snabbt utskuggad. Därför behöver vi se till att hålla eventuell konkurrens borta tills buskarna är etablerade.

Havtorn är tvåbyggare, vilket innebär att den har skilda han- och hon-plantor. Den pollineras med vinden och det brukar räcka med en hanplanta på ungefär fem honplantor. Det finns ganska många olika sorter att välja på idag och från egen erfarenhet kan jag rekommendera sorterna ’Julia’ och ’Lotta’ samt vår favorit ’Botnia Guldklimp’ som dock kan vara lite svår att få tag på. Alla dessa är mycket goda. Utöver dessa finns det en uppsjö av ryska, finska och tyska sorter. De ryska och finska sorterna brukar fungera bra i vårt klimat, medan de tyska är lite sämre anpassade. Den tyska sorten ’Sirola’ gav frukt i år för första gången, men jag upplevde den som ganska besk och den har växt betydligt sämre än de andra sorterna vi odlar.

Det knepiga med havtorn är själva skörden. Busken är (beroende på sort) mer eller mindre taggig och bären går lätt sönder när man försöker plocka dem. Har man stuckit sig på taggarna några gånger gör det riktigt ont när såren kommer i kontakt med den väldigt sura saften. Jag har lagt märke till att olika sorter är olika lättplockade. Både ’Julia’ och ’Botnia Guldklimp’ tillhör de mer lättplockade sorterna, eftersom de har färre taggar och större bär. Förutom handplockning går det att klippa av hela grenar och lägga dem i frysen. När bären är frysta är det lätt att skaka av dem från kvisten. Eftersom havtorn bär frukt på fjolårsveden innebär denna skördemetod dock att man går miste om nästa års skörd från denna gren. Samtidigt kan det vara ett bra tillfälle att föröka sina buskar på det här sättet genom att göra sticklingar av årstillväxten.

Tycker du att det är för jobbigt att plocka bären för hand kan du knipsa av hela grenar och lägga dem i frysen. Då uteblir nästa års skörd från dessa grenar, men det är ett oerhört enkelt sätt att få loss de annars så besvärliga bären.

Tycker du att det är för jobbigt att plocka bären för hand kan du knipsa av hela grenar och lägga dem i frysen. Då uteblir nästa års skörd från dessa grenar, men det är ett oerhört enkelt sätt att få loss de annars så besvärliga bären.

Apropå förökning producerar havtorn när den väl är etablerad ofta rotskott som är lätt att gräva upp och flytta på. Dessutom ska havtorn vara lätt att föröka från sticklingar. Enligt en utmärkt rapport om havtornsodling skriven av Kirsten Jensen på Länsstyrelsen i Västra Götaland behöver sticklingarna dock stå i ren sand för att kunna rota sig, vilket kan förklara varför jag aldrig har lyckats med sticklingar på havtorn som jag stoppat i en blandning av jord och sand. Det går även att fröföröka havtorn och det kan vara ett roligt sätt att få fram nya plantor med nya egenskaper. Nackdelen är att man då inte vet om det blir en han- eller honbuske som man får. Från sådd till första blomningen kan det ta tre till fem år.

Frukten jämförs ibland med apelsiner, men tittar man närmare på näringsinnehållet ter sig apelsinen rätt näringsfattig i förhållande till havtorn. Havtorn innehåller till exempel 33 gånger mer Vitamin A, 23 gånger mer betakaroten, 6 gånger mer Vitamin E och 2,5 gånger mer Vitamin C än apelsin. Dessutom är havtorn en av de få frukterna vi kan odla som innehåller värdefulla fetter, hela 50 gånger mer fett än apelsin.

En godare dryck är svårt att hitta!

En godare dryck är svårt att hitta!

Ett bra sätt att konservera havtorn (förutom frysning) som bevarar dess näringsrikedom på ett bra sätt är att tillverka så kallad oxymel av bären. Jag hittade uppgifter om denna konserveringsmetod i Ben Falks bok ”The resilient farm and homestead” (2013) och har testat den ett par gånger sedan dess. Allt du behöver göra är att mosa sönder bären och pressa dem genom en sil så att saften rinner ut. För varje liter saft tillsätter du ungefär 3 dl honung och 1,5 dl äppelcidervinäger. Häll blandningen på flaska och skaka om ordentligt. Förvaras i kyl och håller sig lätt ett helt år. Jag dricker ett par skedar om dagen för att förebygga förkylningar höst- och vintertid.

I år blev det för första gången riktigt bra med frukt på våra äldsta havtornsbuskar, hela fem liter från tre buskar. Längtan efter att odla citrusfrukter har plötsligt blivit mycket mindre.

Årets Trädgårdsbok 2016

Det är en stor ära för oss att vår bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” blev nominerad till Årets Trädgårdsbok. Själva utmärkelsen gick dock idag vid Bokmässans öppnande till en annan publikation, som förtjänar det mer än väl. När jag såg att mastodontverket ”Träd i urbana landskap” med tillhörande ”Stadsträdslexikon” av Henrik Sjöman och Johan Slagstedt fanns med på nomineringslistan kände jag att det inte kunde bli någon annan som koras till vinnaren.

Träd i urbana landskap

Båda böckerna har varit min sommarläsning och trots att böckerna handlar om stadsträd är de en guldgruva för den skogsträdgårdsintresserade. Böckerna fyller många kunskapsluckor som vi har haft och är nog det största som har hänt i skogsträdgårdssvängarna sedan Martin Crawford skrev sin bok ”Creating a Forest Garden” år 2010. Det som är mest värdefullt med böckerna är att de är skrivna ur ett svenskt perspektiv, något som i stort sett saknas i den idag tillgängliga skogsträdgårdslitteraturen.

Första boken omfattar åtta uttömmande kapitel som handlar både om träd och hur de fungerar samt staden som växtplats. Mest värdefull för mig har kapitlen ”Naturen som förebild” och ”Växthantering” varit. Även kapitlet ”Förstå jorden” är välskrivet och pedagogiskt upplagt för den som vill förstå bättre vad som händer under markytan och hur det påverkar växtligheten. I ”Naturen som förebild” förklaras begrepp som succession och olika strategier som träd har valt för att överleva i naturen på ett föredömligt sätt. Särskilt strategier kring etablering av träd och buskar i skogsträdgården har jag fått helt nya insikter om som jag kommer att dela med mig av på den här bloggen så småningom.

I kapitlet växthantering understryks än en gång hur viktigt det är att inte snåla med vattningen under de första åren och det ges en bra överblick över de olika plantkvalitéerna som kan hittas i plantskolor, samt vilka för och nackdelar som finns med exempelvis barrotade gentemot krukodlade träd.

I den andra boken, ”Stadsträdslexikon” beskrivs över 1000 olika träd som finns eller enligt författarna borde finnas i stadsmiljö. Trots att jag är generellt sett ganska ointresserad av växter som bara har estetiska värden (eftersom det finns så många som både är vackra och har ätliga delar) kan jag inte låta bli att ryckas med i de entusiastiska beskrivningarna av prydnadsträdens mycket ”vackra uttryck” som författarna flitigt framhäver. Det jag saknar i andra volymen är detaljerade tabeller där trädens samlade egenskaper sammanfattas. Nu måste jag bläddra fram till varje växt och läsa texten för att se om den är härdig eller inte och om det är en pionjär- eller sekundärart. Apropå härdighet läggs det också lite väl mycket fokus på träd som är härdiga i odlingszonerna I-II, men det är nog inget som man kan klandra författarna för med tanke på att de är verksamma vid Alnarp i södra Sverige.

Förutom att båda böckerna får poängavdrag för ganska slarvig redigering är en nackdel böckernas ganska höga pris, runt 450 kr per bok. Som tur är finns de att låna på 34 bibliotek runtom i Sverige. Ska du satsa på en av dem är det helt klart första boken som garanterat kommer att vända upp och ner på en hel del av det du trodde var sant inom skogsträdgårdsodling!

 

Den optimala plantstorleken

Efter att ha planterat hundratals träd i Puttmyra skogsträdgård har jag observerat att små träd generellt sett har tagit sig bättre än större träd som jag köpte framförallt under de första åren av etableringen. De små träden klarade torka bättre, överlevde sorkangrepp när de stora träden tvärdog och många har idag växt om träden som var ganska stora från början.

Denna hybridkastanj blev hårt drabbad av sork, men överlevde. Enligt mig för att den hade en bra balans mellan de ovan- och underjordiska växtdelarna.

Denna hybridkastanj blev hårt drabbad av sork, men överlevde. Enligt mig för att den hade en bra balans mellan de ovan- och underjordiska växtdelarna när den blev attackerad.

För att ta reda på om detta är en tillfällighet eller ett generellt fenomen har jag försökt hitta svar i den vetenskapliga litteraturen. Tyvärr är merparten av forskningen inom trädetablering gjord på riktigt stora träd som används i exempelvis parker och stadsmiljö. Jag känner inte till ett enda skogsträdgårdsprojekt där träd i denna storlek och prisklass har planterats, vilket förmodligen har att göra med att träd med till exempel en diameter på 5 cm i brösthöjd kan lätt kosta två- till tretusen kronor. Trots det finns det en del intressant att hitta i litteraturen.

En av de mest kända forskarna inom området, Todd Watson från Texas A&M University, menar att den generella slutsatsen är att små plantstorlekar är att föredra ur etableringssynpunkt [1]. Anledningen är att de stora träden har en enorm obalans mellan rotsystemet och kronan. När träden plockas upp inför utplanteringen förlorar de upp till 85% av sin rotmassa och det tar åratal för dem att återställa balansen. I vårt nordliga klimat växer trädrötter i snitt 30-60 cm per år och enligt en tumregel som presenteras i forskningsrapporten tar det för varje 2,5 cm i stamdiameter ett helt år för att skott- och rottillväxten ska hamna på samma nivå som före omplanteringen. För ett träd med en stamdiameter på 5 cm tar det alltså två år att så att säga komma ikapp sig själv och börja växa normalt. Och det gör det endast om det både får tillräckligt med vatten och näring, vilket innebär ett större skötselbehov under etableringsåren. Ett litet träd med en stamdiameter på 1 cm behöver i teorin alltså endast knappt fem månader för att börja växa som om det aldrig hade omplanterats, men tyvärr har jag inte kunnat hitta någon forskning på träd med dessa dimensioner, då de sällan används i landskapsplanteringar.

I landskapsplanteringar används gärna stora träd för att snabbt ge ett uppväxt intryck. Dessa har dock en mycket längre etableringstid än små träd och kostar dessutom mycket pengar.

I landskapsplanteringar används gärna stora träd för att snabbt ge ett uppväxt intryck. Dessa har dock en mycket längre etableringstid än små träd och kostar dessutom mycket pengar.

Även för plantor som har dragits upp i krukor verkar det gälla att det är fördelaktigt med små storlekar. I en ganska färsk studie från USA konstateras att ”träd från krukor i små storlekar drabbas i mindre utsträckning av planteringsstress, de har en kortare etableringstid och ökad tillväxthastighet” [2].

Det som komplicerar saken är att små träd sägs vara mindre härdiga än större träd. För oss som odlar på gränsen till vad som är möjligt är detta en viktig aspekt att ha i åtanke, viktigare kanske än snabb etablering, i alla fall när det gäller känsliga träd. Så vart går den undre gränsen, där vi får en bra kompromiss mellan plantstorlek och ökad härdighet? Jag ställde denna fråga till Todd Watson i USA men fick tyvärr inget tydligt svar, mer än ”ju mindre desto bättre”. Den enda handfasta rapporten jag har kunnat hitta om hur mycket köldtåligheten hos träd ökar konkret med stigande ålder handlar om unga bestånd av rhododendron [3]. Enligt denna studie ökar köldtåligheten drastiskt från att fröet gror till två till tre års ålder och fortsätter att öka till träden är fem år gamla. När träden har passerat 10 år ökar frosttåligheten betydligt långsammare, men ändå blir träden mer och mer tåliga med stigande ålder.

De här små kastanjträd får nog växa i kruka ett par år till innan jag vågar plantera ut dem.

De här små kastanjträd får nog växa i kruka ett par år till innan jag vågar plantera ut dem.

Ska man utgå ifrån att liknande gäller för andra mer intressanta arter som valnöt (Juglans spp.) kastanj (Castanea spp.) eller pawpaw (Asimina triloba) har jag för egen del dragit slutsatsen att det är bäst att ha dessa ganska känsliga växter i kruka i två till tre år innan jag planterar dem på friland. Då övervintrar jag dem i min jordkällare och skolar om dem ett par gånger så att de inte får rotsnurr eller en dålig balans mellan kronan och rotsystemet.

Jag ser fram emot att höra vad ni läsare drar för slutsatser av detta och om ni har andra källor som rör ämnet tar jag tacksamt emot tips om dessa!

Källor

[1] Watson, W.T., Influence of Tree Size on Transplant Establishment and Growth. HORTTECHNOLOGY -ALEXANDRIA VA-, 15: p. 118-121, 2005.
[2] Garcia, L.M., M.A. Arnold, A. Texas, and M. University. Post-transplant establishment and economic value of three tree species from five container sizes. 2015. http://hdl.handle.net/1969.1/155080
[3] Lim, C.-C., S.L. Krebs, and R. Arora, Cold hardiness increases with age in juvenile Rhododendron populations. Front. Plant Sci. Frontiers in Plant Science, 5, 2014.

Arboretum Mustila

I början av augusti deltog jag på den nordiska permakulturfestivalen i Finland och passade på att besöka Arboretum Mustila, som kanske har en av Nordens mest intressanta trädsamlingar. Arboretumet ligger utanför den lilla orten Elimäki och befinner sig på gränsen mellan odlingszon II och III enligt det finska systemet, vilket motsvarar zon IV-V i det svenska systemet. Årsmedeltemperaturen i Mustila är 3,4°C och årsnederbörden uppgår till 600 mm. Det är alltså både något kallare och torrare i Mustila jämfört med Stjärnsund och Puttmyra skogsträdgård, vilket gjorde besöket extra spännande.

Arboretumet sträcker sig över en area på 120 ha.

Arboretumet sträcker sig över en areal på 120 ha.

Arboretumet grundades av Axel Fredrik Tigerstedt som 1901 ärvde Mustila herrgård och tillhörande marker. Tallskogen bakom herrgården var angripen av någon sjukdom och en stor del av skogen behövde avverkas. I luckorna planterade gruvingenjören, geologen och dendrologen Tigerstedt från 1908 och framåt främmande träslag som han hade dragit upp från frö. Arbetet med arboretumet fortsatte inom släkten under decennier framåt och idag förvaltas marken av en stiftelse. Även om arboretumet är mest känt för sina samlingar av exotiska barrträd (över 100 arter) och rhododendron (150 arter) finns det mycket att hitta för den skogsträdgårdsintresserade.

Mustila arboretum

Planteringarna i arboretumet ger en naturliknande känsla.

När jag hör ordet arboretum tänker jag av någon anledning på solitärträd utplanterade på en gräsmatta. Så var inte alls fallet på Mustila, utan där har det verkligen hade skapats fungerande, flerskiktade ekosystem som man till stor del har låtit ta hand om sig själv. Otaliga fröplantor överallt vittnade om att dessa exoter trivdes bra i det egentligen ganska kärva klimatet.

Manchurisk valnöt

Det fanns mängder med stora valnötsträd som hade fröat av sig friskt åt alla håll.

Mest imponerad blev jag av den så kallade sydsluttningen där de flesta skogsträdgårdsväxterna fanns. I ett område fanns det dussintals stora manchuriska valnötter (Juglans mandshurica) som hade fröat av sig enormt åt alla håll. Även svart valnöt (Juglans nigra), japansk valnöt (Juglans ailanthifolia) fanns i området och bar frukt.

De flesta lite större valnötsträden bar bra med frukt.

De flesta lite större valnötsträden bar bra med frukt.

Under permakulturfestivalen spred sig ryktet att det fanns paw paw (Asimina triloba) som hade satt frukt på arboretumet och att plantskolan på Mustila hade börjat sälja fröplantor från detta moderträd. Jag satte på mig paw paw-glasögonen så fort vi närmade oss området där träden skulle finnas och missade nog både ett och annat träd (t.ex. dvärgkastanj (Castanea pumila), amerikansk kastanj (Castanea dentata) och skidhickory (Carya ovata), som alla ska finnas i samma område). Till slut kom jag fram till trädet som var knappt 2 m högt. Det hade små, men tydliga frostskador från föregående vinter och vid närmare efterforskningar visade det sig att trädet hittills aldrig har blommat. De fröplantor som plantskolan sålde kom istället från ett större inköp av frön från Nordamerika. Icke desto mindre var det kul att se att paw paw kan klara sig så pass bra på friland i detta klimat och det hade planterats ett större antal nya träd runtom det gamla.

Asimina triloba

Det största paw paw-trädet på Mustila, drygt två meter högt.

Två andra växter blev jag glatt överraskat av, silverlind (Tilia tomentosa) och svartlind (Tilia americana). Båda lindarna verkade stormtrivas och hade enorma blad som jag gott kan tänka mig som bättre sallatsalternativ till den svenska skogslinden med sina ganska små blad.

Tilia americana

Svartlind (Tilia americana) får enorma blad som jag gärna skulle vilja smaka när de är nyutslagna.

Buskskiktet i den nordamerikanskt präglade delen av arboretumet dominerades av hassel, häggmispel (Amelanchier spp.) och rönnsumak (Rhus typhina), den sistnämnda något av en överraskning för mig, då jag trodde att den inte var härdig bortom kanske den svenska odlingszonen III.

Rhus typhina

Ett dominerande inslag i undervegetationen var rönnsumak (Rhus typhina), vars blommor kan användas för att framställa en sorts lemonad.

I örtskiktet fanns det förutom den välkända hasselörten även en annan liten överraskning, nämligen nutkahallon (Rubus parviflorus) som jag har odlat i några år, men som jag inte har upplevt som någon vidare marktäckare.

Rubus parviflorus + Corylus avellana, Mustila

Nutkahallon (Rubus parviflorus) som undervegetation till hassel.

Denna sommar planterade jag virginiahägg (Prunus virginiana) i Puttmyra skogsträdgård och det var roligt att se träden i verkligheten. Frukterna råkade vara mogna just nu och smakade riktigt bra, långt ifrån den oätliga inhemska häggen.

Prunus virginiana, Mustila

Virginiahäggens frukter var riktigt goda!

Slutligen var det rena fröjden att se några decennier gamla minikiwiplantor (Actinidia kolomikta). Jag tycker mina egna plantor är rätt häftiga med sina 3 m långa rankor, men här växte de över 10 m upp i de stora träden. Tyvärr var alla exemplar jag såg hanplantor och det fanns inte en enda frukt på dem.

Mustila10

Den planerade timmen på arboretumet blev över tre i slutändan och jag förstod verkligen varför de andra växtnördarna som jag träffade på festivalen tyckte att arboretumet var sevärdhet nummer ett i deras land. Det är väldigt hoppingivande att se så många träd som även jag har planterat i ett lika kärvt klimat trivas och ingå i ett fungerade sammanhang.