Årets Trädgårdsbok 2016

Det är en stor ära för oss att vår bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” blev nominerad till Årets Trädgårdsbok. Själva utmärkelsen gick dock idag vid Bokmässans öppnande till en annan publikation, som förtjänar det mer än väl. När jag såg att mastodontverket ”Träd i urbana landskap” med tillhörande ”Stadsträdslexikon” av Henrik Sjöman och Johan Slagstedt fanns med på nomineringslistan kände jag att det inte kunde bli någon annan som koras till vinnaren.

Träd i urbana landskap

Båda böckerna har varit min sommarläsning och trots att böckerna handlar om stadsträd är de en guldgruva för den skogsträdgårdsintresserade. Böckerna fyller många kunskapsluckor som vi har haft och är nog det största som har hänt i skogsträdgårdssvängarna sedan Martin Crawford skrev sin bok ”Creating a Forest Garden” år 2010. Det som är mest värdefullt med böckerna är att de är skrivna ur ett svenskt perspektiv, något som i stort sett saknas i den idag tillgängliga skogsträdgårdslitteraturen.

Första boken omfattar åtta uttömmande kapitel som handlar både om träd och hur de fungerar samt staden som växtplats. Mest värdefull för mig har kapitlen ”Naturen som förebild” och ”Växthantering” varit. Även kapitlet ”Förstå jorden” är välskrivet och pedagogiskt upplagt för den som vill förstå bättre vad som händer under markytan och hur det påverkar växtligheten. I ”Naturen som förebild” förklaras begrepp som succession och olika strategier som träd har valt för att överleva i naturen på ett föredömligt sätt. Särskilt strategier kring etablering av träd och buskar i skogsträdgården har jag fått helt nya insikter om som jag kommer att dela med mig av på den här bloggen så småningom.

I kapitlet växthantering understryks än en gång hur viktigt det är att inte snåla med vattningen under de första åren och det ges en bra överblick över de olika plantkvalitéerna som kan hittas i plantskolor, samt vilka för och nackdelar som finns med exempelvis barrotade gentemot krukodlade träd.

I den andra boken, ”Stadsträdslexikon” beskrivs över 1000 olika träd som finns eller enligt författarna borde finnas i stadsmiljö. Trots att jag är generellt sett ganska ointresserad av växter som bara har estetiska värden (eftersom det finns så många som både är vackra och har ätliga delar) kan jag inte låta bli att ryckas med i de entusiastiska beskrivningarna av prydnadsträdens mycket ”vackra uttryck” som författarna flitigt framhäver. Det jag saknar i andra volymen är detaljerade tabeller där trädens samlade egenskaper sammanfattas. Nu måste jag bläddra fram till varje växt och läsa texten för att se om den är härdig eller inte och om det är en pionjär- eller sekundärart. Apropå härdighet läggs det också lite väl mycket fokus på träd som är härdiga i odlingszonerna I-II, men det är nog inget som man kan klandra författarna för med tanke på att de är verksamma vid Alnarp i södra Sverige.

Förutom att båda böckerna får poängavdrag för ganska slarvig redigering är en nackdel böckernas ganska höga pris, runt 450 kr per bok. Som tur är finns de att låna på 34 bibliotek runtom i Sverige. Ska du satsa på en av dem är det helt klart första boken som garanterat kommer att vända upp och ner på en hel del av det du trodde var sant inom skogsträdgårdsodling!

 

Den optimala plantstorleken

Efter att ha planterat hundratals träd i Puttmyra skogsträdgård har jag observerat att små träd generellt sett har tagit sig bättre än större träd som jag köpte framförallt under de första åren av etableringen. De små träden klarade torka bättre, överlevde sorkangrepp när de stora träden tvärdog och många har idag växt om träden som var ganska stora från början.

Denna hybridkastanj blev hårt drabbad av sork, men överlevde. Enligt mig för att den hade en bra balans mellan de ovan- och underjordiska växtdelarna.

Denna hybridkastanj blev hårt drabbad av sork, men överlevde. Enligt mig för att den hade en bra balans mellan de ovan- och underjordiska växtdelarna när den blev attackerad.

För att ta reda på om detta är en tillfällighet eller ett generellt fenomen har jag försökt hitta svar i den vetenskapliga litteraturen. Tyvärr är merparten av forskningen inom trädetablering gjord på riktigt stora träd som används i exempelvis parker och stadsmiljö. Jag känner inte till ett enda skogsträdgårdsprojekt där träd i denna storlek och prisklass har planterats, vilket förmodligen har att göra med att träd med till exempel en diameter på 5 cm i brösthöjd kan lätt kosta två- till tretusen kronor. Trots det finns det en del intressant att hitta i litteraturen.

En av de mest kända forskarna inom området, Todd Watson från Texas A&M University, menar att den generella slutsatsen är att små plantstorlekar är att föredra ur etableringssynpunkt [1]. Anledningen är att de stora träden har en enorm obalans mellan rotsystemet och kronan. När träden plockas upp inför utplanteringen förlorar de upp till 85% av sin rotmassa och det tar åratal för dem att återställa balansen. I vårt nordliga klimat växer trädrötter i snitt 30-60 cm per år och enligt en tumregel som presenteras i forskningsrapporten tar det för varje 2,5 cm i stamdiameter ett helt år för att skott- och rottillväxten ska hamna på samma nivå som före omplanteringen. För ett träd med en stamdiameter på 5 cm tar det alltså två år att så att säga komma ikapp sig själv och börja växa normalt. Och det gör det endast om det både får tillräckligt med vatten och näring, vilket innebär ett större skötselbehov under etableringsåren. Ett litet träd med en stamdiameter på 1 cm behöver i teorin alltså endast knappt fem månader för att börja växa som om det aldrig hade omplanterats, men tyvärr har jag inte kunnat hitta någon forskning på träd med dessa dimensioner, då de sällan används i landskapsplanteringar.

I landskapsplanteringar används gärna stora träd för att snabbt ge ett uppväxt intryck. Dessa har dock en mycket längre etableringstid än små träd och kostar dessutom mycket pengar.

I landskapsplanteringar används gärna stora träd för att snabbt ge ett uppväxt intryck. Dessa har dock en mycket längre etableringstid än små träd och kostar dessutom mycket pengar.

Även för plantor som har dragits upp i krukor verkar det gälla att det är fördelaktigt med små storlekar. I en ganska färsk studie från USA konstateras att ”träd från krukor i små storlekar drabbas i mindre utsträckning av planteringsstress, de har en kortare etableringstid och ökad tillväxthastighet” [2].

Det som komplicerar saken är att små träd sägs vara mindre härdiga än större träd. För oss som odlar på gränsen till vad som är möjligt är detta en viktig aspekt att ha i åtanke, viktigare kanske än snabb etablering, i alla fall när det gäller känsliga träd. Så vart går den undre gränsen, där vi får en bra kompromiss mellan plantstorlek och ökad härdighet? Jag ställde denna fråga till Todd Watson i USA men fick tyvärr inget tydligt svar, mer än ”ju mindre desto bättre”. Den enda handfasta rapporten jag har kunnat hitta om hur mycket köldtåligheten hos träd ökar konkret med stigande ålder handlar om unga bestånd av rhododendron [3]. Enligt denna studie ökar köldtåligheten drastiskt från att fröet gror till två till tre års ålder och fortsätter att öka till träden är fem år gamla. När träden har passerat 10 år ökar frosttåligheten betydligt långsammare, men ändå blir träden mer och mer tåliga med stigande ålder.

De här små kastanjträd får nog växa i kruka ett par år till innan jag vågar plantera ut dem.

De här små kastanjträd får nog växa i kruka ett par år till innan jag vågar plantera ut dem.

Ska man utgå ifrån att liknande gäller för andra mer intressanta arter som valnöt (Juglans spp.) kastanj (Castanea spp.) eller pawpaw (Asimina triloba) har jag för egen del dragit slutsatsen att det är bäst att ha dessa ganska känsliga växter i kruka i två till tre år innan jag planterar dem på friland. Då övervintrar jag dem i min jordkällare och skolar om dem ett par gånger så att de inte får rotsnurr eller en dålig balans mellan kronan och rotsystemet.

Jag ser fram emot att höra vad ni läsare drar för slutsatser av detta och om ni har andra källor som rör ämnet tar jag tacksamt emot tips om dessa!

Källor

[1] Watson, W.T., Influence of Tree Size on Transplant Establishment and Growth. HORTTECHNOLOGY -ALEXANDRIA VA-, 15: p. 118-121, 2005.
[2] Garcia, L.M., M.A. Arnold, A. Texas, and M. University. Post-transplant establishment and economic value of three tree species from five container sizes. 2015. http://hdl.handle.net/1969.1/155080
[3] Lim, C.-C., S.L. Krebs, and R. Arora, Cold hardiness increases with age in juvenile Rhododendron populations. Front. Plant Sci. Frontiers in Plant Science, 5, 2014.

Arboretum Mustila

I början av augusti deltog jag på den nordiska permakulturfestivalen i Finland och passade på att besöka Arboretum Mustila, som kanske har en av Nordens mest intressanta trädsamlingar. Arboretumet ligger utanför den lilla orten Elimäki och befinner sig på gränsen mellan odlingszon II och III enligt det finska systemet, vilket motsvarar zon IV-V i det svenska systemet. Årsmedeltemperaturen i Mustila är 3,4°C och årsnederbörden uppgår till 600 mm. Det är alltså både något kallare och torrare i Mustila jämfört med Stjärnsund och Puttmyra skogsträdgård, vilket gjorde besöket extra spännande.

Arboretumet sträcker sig över en area på 120 ha.

Arboretumet sträcker sig över en areal på 120 ha.

Arboretumet grundades av Axel Fredrik Tigerstedt som 1901 ärvde Mustila herrgård och tillhörande marker. Tallskogen bakom herrgården var angripen av någon sjukdom och en stor del av skogen behövde avverkas. I luckorna planterade gruvingenjören, geologen och dendrologen Tigerstedt från 1908 och framåt främmande träslag som han hade dragit upp från frö. Arbetet med arboretumet fortsatte inom släkten under decennier framåt och idag förvaltas marken av en stiftelse. Även om arboretumet är mest känt för sina samlingar av exotiska barrträd (över 100 arter) och rhododendron (150 arter) finns det mycket att hitta för den skogsträdgårdsintresserade.

Mustila arboretum

Planteringarna i arboretumet ger en naturliknande känsla.

När jag hör ordet arboretum tänker jag av någon anledning på solitärträd utplanterade på en gräsmatta. Så var inte alls fallet på Mustila, utan där har det verkligen hade skapats fungerande, flerskiktade ekosystem som man till stor del har låtit ta hand om sig själv. Otaliga fröplantor överallt vittnade om att dessa exoter trivdes bra i det egentligen ganska kärva klimatet.

Manchurisk valnöt

Det fanns mängder med stora valnötsträd som hade fröat av sig friskt åt alla håll.

Mest imponerad blev jag av den så kallade sydsluttningen där de flesta skogsträdgårdsväxterna fanns. I ett område fanns det dussintals stora manchuriska valnötter (Juglans mandshurica) som hade fröat av sig enormt åt alla håll. Även svart valnöt (Juglans nigra), japansk valnöt (Juglans ailanthifolia) fanns i området och bar frukt.

De flesta lite större valnötsträden bar bra med frukt.

De flesta lite större valnötsträden bar bra med frukt.

Under permakulturfestivalen spred sig ryktet att det fanns paw paw (Asimina triloba) som hade satt frukt på arboretumet och att plantskolan på Mustila hade börjat sälja fröplantor från detta moderträd. Jag satte på mig paw paw-glasögonen så fort vi närmade oss området där träden skulle finnas och missade nog både ett och annat träd (t.ex. dvärgkastanj (Castanea pumila), amerikansk kastanj (Castanea dentata) och skidhickory (Carya ovata), som alla ska finnas i samma område). Till slut kom jag fram till trädet som var knappt 2 m högt. Det hade små, men tydliga frostskador från föregående vinter och vid närmare efterforskningar visade det sig att trädet hittills aldrig har blommat. De fröplantor som plantskolan sålde kom istället från ett större inköp av frön från Nordamerika. Icke desto mindre var det kul att se att paw paw kan klara sig så pass bra på friland i detta klimat och det hade planterats ett större antal nya träd runtom det gamla.

Asimina triloba

Det största paw paw-trädet på Mustila, drygt två meter högt.

Två andra växter blev jag glatt överraskat av, silverlind (Tilia tomentosa) och svartlind (Tilia americana). Båda lindarna verkade stormtrivas och hade enorma blad som jag gott kan tänka mig som bättre sallatsalternativ till den svenska skogslinden med sina ganska små blad.

Tilia americana

Svartlind (Tilia americana) får enorma blad som jag gärna skulle vilja smaka när de är nyutslagna.

Buskskiktet i den nordamerikanskt präglade delen av arboretumet dominerades av hassel, häggmispel (Amelanchier spp.) och rönnsumak (Rhus typhina), den sistnämnda något av en överraskning för mig, då jag trodde att den inte var härdig bortom kanske den svenska odlingszonen III.

Rhus typhina

Ett dominerande inslag i undervegetationen var rönnsumak (Rhus typhina), vars blommor kan användas för att framställa en sorts lemonad.

I örtskiktet fanns det förutom den välkända hasselörten även en annan liten överraskning, nämligen nutkahallon (Rubus parviflorus) som jag har odlat i några år, men som jag inte har upplevt som någon vidare marktäckare.

Rubus parviflorus + Corylus avellana, Mustila

Nutkahallon (Rubus parviflorus) som undervegetation till hassel.

Denna sommar planterade jag virginiahägg (Prunus virginiana) i Puttmyra skogsträdgård och det var roligt att se träden i verkligheten. Frukterna råkade vara mogna just nu och smakade riktigt bra, långt ifrån den oätliga inhemska häggen.

Prunus virginiana, Mustila

Virginiahäggens frukter var riktigt goda!

Slutligen var det rena fröjden att se några decennier gamla minikiwiplantor (Actinidia kolomikta). Jag tycker mina egna plantor är rätt häftiga med sina 3 m långa rankor, men här växte de över 10 m upp i de stora träden. Tyvärr var alla exemplar jag såg hanplantor och det fanns inte en enda frukt på dem.

Mustila10

Den planerade timmen på arboretumet blev över tre i slutändan och jag förstod verkligen varför de andra växtnördarna som jag träffade på festivalen tyckte att arboretumet var sevärdhet nummer ett i deras land. Det är väldigt hoppingivande att se så många träd som även jag har planterat i ett lika kärvt klimat trivas och ingå i ett fungerade sammanhang.

Sorkbekymmer? – Del 2

I förra inlägget konstaterade jag att många av de mest kända bekämpningsmetoderna mot sork inte fungerar i längden. Men lite hopp finns det ändå genom att kombinera olika metoder som jag ännu inte nämnt med varandra.

Det går nämligen att missgynna sorken genom att påverka dess habitat, skydda varje enskilt träd, använda fällor och att gynna dess fienden. Som vi sett skulle man kunna se den unga skogsträdgården som något som sorkens drömhabitat, men att se till att hålla allt gräs som finns kvar kortklippt kan vara ett sätt att försvåra för sorken. Särskilt åkersorken är lätt att hålla på avstånd om vegetationen kring de känsliga träden hålls kort. Snörika vintrar är det en god idé att trampa ner eller skotta bort snön runt träden. Att skotta bort snö kan även vara ett bra sätt att få tjälen att gå ner djupare i marken och därmed försvåra vattensorkens grävande. Annars är möjligheterna till habitatförändring rätt begränsade i skogsträdgårdssammanhang, även om skogsträdgården med tiden ”växer ifrån” sorken. Den skuggigare och fuktigare mogna skogsträdgården är inte sorkens favorithabitat.

Sorkbekämpning

Här har någon av sorkens fiender (gissningsvis en räv) hjälp oss att rädda ett blodplommon. Sorkens hela gångsystem revs upp och i ett par månader såg vi inte ett spår efter sork.

Åkersorkens ringbarkning kan förhindras genom att sätta plaströr eller gnagskydd runt stammarna, det har fungerat utmärkt för oss och vi har ännu inte fått något ringbarkat träd. Tyvärr har vi haft dålig erfarenhet med det ganska dyra sorknätet som görs av vanligt stål som rostar sönder med tiden. Hos oss rostade det efter bara en säsong och vi har förlorat flera träd som egentligen skulle ha varit skyddade. I en tysk rapport [2] hittade jag uppgifter om att de hade tillverkat nätkorgar av vanligt 50 cm brett förzinkat sexkantsnät (20 mm maskstorlek). De använde 70 cm per korg och träden skulle inte ha hämmats i sin tillväxt, samtidigt som alla sorkproblem upphörde.

Tre olika typer av korgar som ska skydda trädens rotsystem: En av förzinkat sexkantsnät med botten, en utan botten och en av vanligt stål som rostar inom en eller två säsonger.

Tre olika typer av korgar vi håller på att testa som ska skydda trädens rotsystem: En av förzinkat sexkantsnät med botten, en utan botten och en av vanligt stål som rostar inom en eller två säsonger.

Det finns till och med färdiga sorkkorgar att köpa i Tyskland. Där står det att vanligt sorknät (det som rostar) fungerar bra i sandjordar, men att det rostar för fort i lerjordar. Enligt tillverkaren kan trädens rötter lätt vidga maskarna i det förzinkade nätet utan att ta skada. Ytterligare en variant på detta är att skapa en ring av nät med öppen botten där rötterna kan växa fritt neråt, då sorken inte gräver alltför djupt. För att jämföra de olika metoderna använde jag både oförzinkat, förzinkat nät med botten och förzinkat nät utan botten när jag anlade en liten äppellund på 13 träd i utkanten av skogsträdgården. Om 10 år eller så borde det bli tydligt om det förzinkade nätet verkligen inte hämmar trädens tillväxt.

Detta nyplanterade äppelträd skyddas av förzinkat sexkantsnät.

Detta nyplanterade äppelträd skyddas av förzinkat sexkantsnät.

Fällor tillhör de mer kraftfulla åtgärderna mot sork. Vattensorken bygger vidsträckta underjordiska gångar och i SLU-rapporten rekommenderas fällan TopCat som sätts ner i uppifrån i gångarna. I Sverige är det lätt att hitta en plastvariant som heter SuperCat och den har fungerat bra för oss. Fällor är mest effektiva om de används på våren. Under sommaren kan sorkpopulationen svälla till 500 eller fler individer per hektar, men efter den långa vintern kan de vara så få som 2-20 individer per hektar. Att slå till då kan göra att sorkpopulationen försvinner helt för säsongen. Även snart, framåt slutet av augusti är det en bra tidpunkt att sätta ut fällor. Då flyttar nämligen sorkarna från sädesfälten till sina vinterkvarter i vallar, bär- och fruktodlingar, plantskolor osv. där det finns gott om rötter att äta sig mätt på under vintern [3].

Denna enkla fälla i plast har visat sig fungera mycket bra. Den är lätt att få tag på i handeln.

Denna enkla fälla i plast har visat sig fungera mycket bra. Den är lätt att få tag på i handeln.

Det vi har satsat mest på på sistone (förutom fällorna) är att gynna sorkens fienden. Och det finns många sådana. Sorken är nämligen basfödan för en mängd olika rovdjur. Ugglor är bäst då de är aktiva samtidigt som vattensorken, det vill säga på natten. Även vessla, hermelin och mink är (där de finns) skickliga sorkjägare och andra vanliga rovdjur som räv, lo, iller, mård, grävling, katt, hund, huggorm och diverse andra rovfåglar äter gärna sork. Vi har försökt gynna huggormen (som för övrigt är fridlyst i Sverige och i princip ofarlig om den inte provoceras) genom att bl.a. anlägga solbelysta stenrösen. Även under den annars för sorken gynnsamma svarta plasten stormtrivs huggorm. Dessutom har vi satt upp flera rovfågelpinnar och är i det lyckliga läget att det finns ett antal ugglor i den ganska opåverkade gammelskogen som omringar skogsträdgården. Även stora rishögar och skogsträdgårdens varierade topografi och vegetation skapar potentiell livsutrymmen för sorkätare.

Denna 5 m höga rovfågelpinne har vi rest för att underlätta för ugglor och andra rovfåglar att spana in sorken.

Denna 5 m höga rovfågelpinne har vi rest för att underlätta för ugglor och andra rovfåglar att spana in sorken.

Slutsatsen är alltså att vi får lära oss att leva med sorken i den unga skogsträdgården och att det inte finns något hundraprocentigt skydd för nyplanterade träd. Men med tiden förändras förstås skogsträdgårdens struktur och det borde uppstå en sorts balans mellan sorken och dess fiender. För att minska de eventuella skadorna kan vi se till att skapa habitat åt dessa fienden och att använda fällor på ett klokt sätt. Det gäller att komma ihåg att det behövs åtminstone lite sork om vi vill ha sorkens fiender kvar i närheten av skogsträdgården. Kanske kan det även vara en god idé att plantera tätare för att låta sorken sköta en del av gallringen. Detta är förstås betydligt billigare om vi ser till att föröka växterna själva, genom frösådd, ympning, sticklingsförökning eller andra vegetativa förökningstekniker som jag beskrivit i tidigare inlägg.

Litteratur
[1] Jansson, R., J. Albertsson, S.A. Svensson, and t.o.p.S.L.U.A. Område jordbruk – odlingssystem. Bekämpning av vattensork och åkersork i svensk fruktodling underlag till utbildningsmodul. 2010. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-5-153
[2] Pelz, H.-J., Wühlmäuse – Biologie und Bekämpfung. 2000.
[3] Jensen, K. Sorkar på väg in i odlingarna i Odlarbrev från Länsstyrelsen, 8 augusti 2016.

Sorkbekymmer? – Del 1

Sork har varit den värsta skadegöraren i Puttmyra skogsträdgård och att döma av de många frågor jag fått av andra skogsträdgårdsodlare verkar det vara liknande i hela landet. I Sverige finns det två sorters sork, vattensork (Arvicola amphibius) och åkersork (Microtus agrestis). De finns i hela landet utom på Gotland, som är helt förskonat från båda två. Vattensorken är värstingen bland de två, då den tycker om att äta rötter hos träd och buskar. Ofta försvinner hela rotsystemet efter en vattensorkattack och omkullvälta träd är ett sorligt säkert tecken på att det finns vattensork i trädgården. Allra bäst tycker vattensork om äppelträdens rötter, men andra rosväxter som körsbär, päron, plommon och bärhäggmispel attackerar den också. Träd med svagväxande grundstammar (som B9) är ett lättare byte för vattensork än sådana med starkväxande grundstammar (som A2). Vi har även fått skador på kastanjer (Castanea x mollissima), havtorn (Hippophae rhamnoides) och bärtry (Lonicera caerulea var. edulis). Åkersorken attackerar vanligen endast de ovanjordiska delarna av träden och ringbarkar gärna äppelträd.

Så här såg det ut på flera håll våren 2014 i Puttmyra skogsträdgård. Vi prickade in ett sorkår och förlorade ett tiotal äppelträd.

Så här såg det ut på flera håll våren 2014 i Puttmyra skogsträdgård. Vi prickade in ett sorkår och förlorade ett tiotal äppelträd.

För att förstå hur man kan motverka sork gäller det att förstå vilka habitat de föredra. Vattensorken är väldigt anpassningsbar och trivs bäst i åkermark, ängsmark, trädgårdar, frukt- och bärodlingar, gräsklädda vägrenar och liknande habitat, helst med en riktig frodig vegetation. Närhet till dammar, våtmarker, öppna diken och diverse vattendrag underlättar både spridning och födosökning för vattensork. Det låter ungefär som en beskrivning av Puttmyra skogsträdgård, vilket förklarar varför vi har haft så mycket problem med sork. I lätta, mullrika jordar klarar sig sorken bättre än i tunga lerjordar.

Puttmyra skogsträdgård i juli 2016. Förutom att mycket av plasten är borttagen nu ser sorkens drömhabitat ut ungefär så här.

Puttmyra skogsträdgård i juli 2016. Förutom att mycket av plasten är borttagen nu ser sorkens drömhabitat ut ungefär så här.

Antalet sork förändras i cykler och populationstoppar uppnås vart femte till tionde år. Vi lyckades pricka in en sådan topp år 2013 när vi planterade de flesta av våra äppelträd och blev av med ett tiotal träd under en enda säsong.

Marktäckning och sork är i regel en dålig kombination, särskilt svart plastväv (som vi använt i mängder) skapar perfekta betingelser för vattensork: det blir mörkt och varmt och rovfåglar kan inte komma åt sorkarna under plasten. Även halm och hö sägs attrahera sork. Det enda täckmaterialet som i alla fall sorken inte attraheras av är flis, som även har en massa andra positiva egenskaper, så vi kommer att satsa ännu mer på flis som täckmaterial i framtiden.

Här ser man sorkens gångar under plastväven. De behöver inte ens gräva ner för att få bra skydd från rovfåglar!

Här ser man sorkens gångar under plastväven. De behöver inte ens gräva ner för att få bra skydd från rovfåglar!

Vad kan man då göra mot sork? Det något nedslående svaret som jag hittat en SLU-rapport som ligger till grunden för det här inlägget [1] är att nästan ingenting fungerar riktigt bra, särskilt inte i längden. Jag har många gånger hört att man ska plantera vissa växter runt sina fruktträd för att avskräcka sork, så som påskliljor, vitlök eller valeriana. Andra har sagt att jag skulle hälla ner surströmming, blod, sur mjölk eller annat äckligt i sorkgångarna. I bästa fall fungerar det en vecka eller två, men sorkarna vänjer sig snabbt. Av samma anledning fungerar inte de ljudalstrande manickerna som man kan trycka ner i jorden. Djuren vänjer sig vid oljudet och kommer glatt tillbaka efter ett kort tag, vilket naturligtvis även har med deras snabba reproduktionscykel att göra. Om den nya generation växer upp med ständigt ljud och surströmmingslukt är de vana vid det från födseln och känner inte till något annat. Även gasning med kolmonoxid eller koldioxid är ett återkommande förslag jag får när jag pratar om sork, men förutom att det är en arbetskrävande bekämpningsmetod är även dess effekt mycket kortvarig.

Hur ska man förhålla sig till sorken då? Mer om det i nästa inlägget om sorkbekymmer.

Referenser

[1] Jansson, R., J. Albertsson, S.A. Svensson, and t.o.p.S.L.U.A. Område jordbruk – odlingssystem. Bekämpning av vattensork och åkersork i svensk fruktodling underlag till utbildningsmodul. 2010. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-5-153,

Vinnare och förlorare 2016

Med bara en dag kvar till Midsommarafton råder det ingen tvekan om vilka växter som har klarat vintern och vilka som inte har gjort det. De som inte har slagit ut ännu behöver man inte vänta på något mer. Varje år stryker det med några växter och den som har följt bloggen ett tag vet att växtvalet har blivit något djärvare med tiden och flera läsare har undrat vad som har hänt med några av de mer vågade satsningarna. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg var vintern ganska hård, med temperaturer runt 30 minusgrader vid enstaka tillfällen och det blev en riktig prövning för många växter.

Så hur blev utfallet? Det blev både några besvikelser, men även flera riktigt roliga överraskningar. Som bekant har jag två skogsträdgårdar, en mindre i hemträdgården på en väldränerad moränjord med ett riktigt bra mikroklimat i toppen av en ganska lång sydsluttning och så Puttmyra skogsträdgård som domineras av en relativt tung lerjord och som delvis ligger i en frostficka. Enligt zonkartan befinner vi oss precis på gränsen mellan odlingszon IV och V, men skillnaden mellan de två platserna är mycket stor.

Mispeln (Mespilus germanica) är i full blom just nu och ser ut att bära frukt även i år, för tredje gången på raken. Tyvärr vet jag inte vilken sort det är.

Mispeln (Mespilus germanica) är i full blom just nu och ser ut att bära frukt även i år, för tredje gången på raken. Tyvärr vet jag inte vilken sort det är.

Så här blev det i Puttmyra skogsträdgård:

Förlorare:

  • De amerikanska pepparträden (Zanthoxylum americanum) frös ner allihopa. Nu får de en ny chans på en mer gynnsam växtplats.
  • En hjärtnötnöt (Juglans ailanthifolia var. cordiformis) av sorten ’Kalmar’ frös ihjäl, en som stod på en mer väldränerad och skyddad plats klarade sig bra.
  • I samma bädd där pepparträden och valnöten stod frös även kurilerbambun (Sasa kuriliensis) ner, vilket tyder på att det var något fel med den bädden generellt.
  • Alla utom en koreansk silverbuske (Elaeagnus umbellata) frös delvis ner, men de har börjat skjuta nya skott från stambasen. Endast den som inte frös ner hann få mogen frukt i fjol.
  • En hybridkastanj (som jag tidigare kallade för Castanea mollissima, men som nu har visat sig vara en fröplanta av Castanea dentata x mollissima från ett kanadensiskt moderträd) har sorken dödat, medan den andra klarade sig genom vintern utan frysskador.
  • Blomsterkastanjen (Xanthoceras sorbifolium) som har stått och stampat sedan 2013 har nu gett upp.
  • Flera staketdruvor (Vitis labrusca) har dött, trots att de borde ha klarat vinterns låga temperaturer.
Denna hjärtnöt (Juglans ailanthifolia var. cordiformis) kommer denna säsong bli över 2 meter hög och har aldrig råkat ut för några köldskador. Den planterades 2013.

Denna hjärtnöt (Juglans ailanthifolia var. cordiformis) kommer denna säsong bli över 2 meter hög och har aldrig råkat ut för några köldskador. Den planterades 2013.

Vinnare:

  • Samtliga hybridhasslar (Corylus colurnoides) inköpta från Westergaards plantskola har klarat sig fint.
  • Sockerlönnen (Acer saccharum) har klarat sin tredje vinter utan frysskador.
  • Mullbären jag planterade i fjol (Morus alba och M. alba var. tatarica) klarade vintern med endast några tillbakafrusna grenspetsar.
  • Båda ekarna med lågt tannininnehåll (Quercus macrocarpa och Q. bicolor) klarade sig helt utan vinterskador, helt klart överraskande!

Även hemma i villaskogsträdgården blev det både några besvikelser och glada överraskningar:

Besvikelser:

  • Snödroppsträdet (Halesia carolina) frös ihjäl, trots mycket bra placering.
  • Båda Helgoländer Wildkohl (Brassica oleracea subsp. oleracea) och strandkål (Crambe maritima) strök med. Flerårig kål är svårodlad i den här delen av landet!
  • Strandbetan (Beta vulgaris ssp. maritima) försvann.
Ett av fem mullbärsträd som överlevde vintern och det blommar till och med! Alla frös tillbaka något, men verkar må bra nu.

Ett av fem mullbärsträd som överlevde vintern och det blommar till och med! Alla frös tillbaka något, men verkar må bra nu.

Glada överraskningar:

  • Vinhallon (Rubus phoenicolasius), som egentligen anses vara härdiga till zon III klarade sig fint och har expanderat kraftigt under våren.
  • Mispel (Mespilus germanica) klarade andra vintern utan frysskador och blommar fint nu för tredje gången. Den har gett frukt varje år.
  • Indiskt fotblad (Podophyllum hexandrum) överlevde mot alla odds.
  • Parkaralia (Aralia elata) klarade sig fint.

Och vad händer i år? Även i år har jag satt ner ett och annat spännande som kanske inte anses vara härdigt här på gränsen mellan odlingszon IV och V. Jag har satsat betydligt mer på ovanliga fleråriga grönsaker och har till exempel planterat många olika typer av flerårig kål, i hopp om att kunna hitta någon som klarar sig bra här. Om ett år ungefär kommer jag att kunna berätta mer om utfallet för årets planteringar!

Hitta rätt i bärtrydjungeln!

Hos oss brukar bärtry (Lonicera caerulea var. edulis) vara det absolut tidigaste bäret som produceras i skogsträdgården. Som tidigast har vi skördat de första bären i slutet av maj, men i vanliga fall mognar frukter under juni månad. Idag smakade jag den första för i år och de kommer att mogna allteftersom under de närmaste fyra till sex veckorna. Bärtry växer över hela norra delen av norra halvklotet. De välsmakande namnsorterna har avlats fram ur flera olika arter i trysläktet (Lonicera) och man skiljer generellt mellan japanska och ryska sorter. Hos oss finns framförallt de ryska sorterna i handeln, som är mer välanpassade till vårt klimat.

Även i år är det namnsorten Morena som är tidigast ute med det första mogna bäret den 14 juni.

Även i år är det namnsorten Morena som är tidigast ute med det första mogna bäret den 14 juni.

De senaste åren har det hänt mycket på bärtryfronten och busken har blivit lite av en modeväxt som alla ska ha. Att de mognar så tidig är förstås en anledning, men bärtry är även ett av de mest hälsobringande bären vi kan odla i vårt klimat och många namnsorter är härdiga ända till odlingszon VII. Apropå namnsorter fanns det några få att välja emellan när jag började intressera mig för bärtry runt 2010. Idag är utbudet minst sagt oöverskådligt. Många plantskolor erbjuder 20 namnsorter eller fler. Bärtry anses vara självsteril (vi har en solitärbuske som inte verkar känna till detta), så man behöver alltid ha minst två olika sorter för att kunna få frukt. Men hur ska man välja rätt sort i detta myller av svåruttalade namnsorter?

Ett glas med supergoda och nyttiga bär får man snabbt från ett par buskar med bär som mognar allt eftersom.

Ett glas med supergoda och nyttiga bär får man snabbt från ett par buskar med bär som mognar allt eftersom.

I min egen bedömning har jag utgått ifrån fyra olika kriterier: Den förväntade skördemängden per buske, kompatibiliteten med andra sorter, vilken tid på året frukterna mognar och bärstorlek. Även om det kanske är den totala skördemängden som är det viktiga är det ju roligare att äta lite färre stora bär än många små. En utmärkt sammanställning av 20 namnsorters egenskaper som har gjorts av Gospodarstwa Ogrodniczego Tadeusza Kusibab i Polen har varit till stor hjälp för att göra detta urval. Tabellen nedan visar de sorter som jag utifrån dessa kriterier har valt ut för mina egna odlingar. Aurora (som är den i särklass mest högavkastande sorten, som även har stora bär) och Honeybee är framtagna av University of Saskatchewan i Kanada, medan de övriga sorterna är framtagna i Ryssland av FGUP „Bakczarskoje” Rosselhoz Akademii i Bakchar, utanför Novosibirsk i Sibirien. Sorten Bakczarskij Velikan (Jätten från Bakchar) är mindre högavkastande än de andra sorterna, men är det bästa valet bland de tidiga sorterna, som generellt är mindre högavkastande. Även min favorit Morena har jag tagit med för att visa hur stor variationen mellan de olika namnsorterna är.

NamnSkördetidSkörd per buske (kg)Bärstorlek (g)Pollineras bäst avHöjd (cm)Bredd (cm)
Aurora2:a halvan av juni5 (max 6)1,9 (max 2,1)Honeybee180120
Bakczarskij Velikan1:a halvan av juni2,5 (max 4,5)1,8 (max 2,5)Jugana, Dozc’ Velikana190130
Docz’ Velikana2:a halvan av juni3,1 (max 5,2)1,8 (max 2,5)Jugana, Bakczarskij Velikan140120
Honeybee2:a halvan av juni4 (max 5)1.9Aurora150120
Jugana2:a halvan av juni3,5 (max 6)1,4 (max 1,8)Dozc’ Velikana, Bakczarskij Velikan150190
Morena1:a halvan av juni2 (max 2,5)1.7Honeybee150120

Så nästa gång du handlar växter från din favoritplantskola, kolla på den här listan och plocka ihop dig en kombination av de sorter som verkar roligast för just dig!

Knölvial – Årets ätliga perenn

FN har bestämt att 2016 är baljväxternas år och för att hedra detta har Ätliga perenngruppen utsett den ganska förbisedda knölvialen (Lathyrus tuberosus) till årets ätliga perenn.

Knölvial är en klängväxt som får vackra rosa blommor framåt sommaren. Den fungerar utmärkt att odla i skogsträdgårdssammanhang. Precis som de flesta andra baljväxterna binder knölvialen kväve från luften med hjälp av bakterier och därmed hjälper den även sina grannar med lite extra näring. Jag har med framgång odlat den i polykultur med jordärtskockor, korogi (Stachys affinis) och hallon.

Knölvialen får stora, vackra och väldoftande blommor i juli och augusti.

Knölvialen får stora, vackra och väldoftande blommor i juli och augusti.

Som namnet avslöjar odlas knölvialen för sina ätliga rotknölar. Första året är de brunrosa, från andra året blir de nästan svarta och kan därför vara lite svåra att hitta i jorden. De växer på långa strängar och har därmed ett liknande växtsätt som den besläktade potatisbönan (Apios americana), som inte riktigt verkar trivas så bra i vårt svenska klimat. Knölvial har fått lite dåligt rykte om sig att den skulle vara väldigt lågavkastande, men i mina odlingar (i en ganska lätt och mullrik jord) gav den så mycket som 400g per kvadratmeter. Rötterna skördas på hösten eller våren efter att tjälen har gått ur jorden. De kan kokas (20-25 minuter), stekas och rostas och smakar väldigt lik äkta kastanj.

Så här mycket knölar fick jag från en yta på en kvadratmeter. Inte alls så dåligt!

Så här mycket knölar fick jag från en yta på en kvadratmeter. Inte alls så dåligt!

Knölarna är mineralrika (se nedan) och innehåller ungefär 1,3 % protein [1,2].

Kalcium Magnesium Fosfor Kalium Järn
mg/100g mg/100g mg/100g mg/100g mg/100g
Knölvial 92,80 21,82 6,59 154,54 0,75
Potatis 5,00 22,00 44,00 379,00 0,31

Knölvial kan växa i sol till halvskugga och växer ungefär 1,5 m på en säsong. Helst vill den växa i en mullrik och fuktighetshållande jord. Den förökas enklast med rotknölar, men kan även dras upp från frö. Fröna behöver då ruggas med en fil eller sandpapper och blötläggas. Frön finns att köpa från Impecta och plantor hittar du i vår plantskola här i Stjärnsund om du har vägarna förbi.

Referenser

[1] Turan, M., S. Kordali, H. Zengin, A. Dursun, and Y. Sezen, Macro and Micro Mineral Content of Some Wild Edible Leaves Consumed in Eastern Anatolia. Acta Agriculturae Scandinavica, Section B – Plant Soil Science, 53(3): p. 129-137, 2003.
[2] USDA. National Nutrient Database for Standard Reference. 2011. http://ndb.nal.usda.gov/, Hämtad 2015.

 

Små fröplantor

Den som följde mina råd att så en del framförallt örtartade växter på hösten borde vid det här laget ha fått en hel del små bebisplantor. Jag varnade då för risken att frön från omgivande träd och buskar kan hamna i såbrättet och flera läsare har hört av sig med frågor om hur man kan se om det är rätt växt som har kommit upp. Så här kommer närbilder på några småplantor som har kommit upp i mina brätten. Hoppas bilderna ska vara till hjälp!

Selleriväxterna här nedan är ganska lätta att känna igen på sina långa, spetsiga hjärtblad (som de första bladen som bildas efter groning kallas). Sockerroten sticker ut något, eftersom dess blad är mindre:

Björnrot (Meum athamanticum)

Björnrot (Meum athamanticum)

Spansk körvel (Myrrhis odorata)

Spansk körvel (Myrrhis odorata)

Sockerrot (Sium sisarum)

Sockerrot (Sium sisarum)

Kålväxterna är lätta att känna igen på sina karaktäristiska hjärtblad:

Helgoländer Wildkohl (Brassica oleracea subsp. oleracea)

Helgoländer Wildkohl (Brassica oleracea subsp. oleracea)

Stäppkål (Crambe maritma)

Stäppkål (Crambe maritma)

Slideväxterna är lite svårare och liknar faktiskt små björkplantor en hel del tycker jag:

Spenatsrkäppa (Rumex patientia)

Spenatsrkäppa (Rumex patientia)

Trädgårdssyra (Rumex rugosus)

Trädgårdssyra (Rumex rugosus)

Sen har vi amarantväxterna som rankspenat och lungrot som man kan känna igen på de rosa/röda stjälkarna och att hjärtbladen pekar snett uppåt:

Rankspenat (Hablitzia tamnoides)

Rankspenat (Hablitzia tamnoides)

Lungrot (Chenopodium bonus-henricus)

Lungrot (Chenopodium bonus-henricus)

Myskmalvan i familjen malvaväxter utvecklar snabbt blad som ser ut som den vuxna plantans blad i miniatyr och är därför lätt att känna igen:

Myskmalva (Malva moschata)

Myskmalva (Malva moschata)

Hässleklockan till slut har minimala groblad och är den svåraste av alla att hantera tycker jag. Svårt att tro att det ska bli en 2 m hög och riktigt robust salladsväxt av de här mikroskopiska plantorna:

Hässleklocka (Campanula latifolia)

Hässleklocka (Campanula latifolia)

Alla de här bilderna har jag tagit precis innan jag började skola om växterna i egna krukor, så ser det ut så här i dina såbrätten är det dags för omskolning. Lycka till!

Dags att skörda strutbräken!

Efter en ovanligt kall april har det nu blivit riktigt varmt och en av vårens favoritprimörer har satt ordentlig fart – strutbräken (Matteuccia struthiopteris). Den är den enda ätliga ormbunken som jag känner till. Den växer vilt i hela Sverige och där den trivs bildar den stora bestånd. I Nordöstra USA och Kanada har den länge varit en kulturväxt som odlas kommersiellt än idag, men hos oss är den fortfarande ganska okänd som grönsak, trots att den blev utsedd till årets ätliga perenn 2014.

Strutbräken är lätt att känna igen på sina sporangieblad som sitter i mitten av plantan och som sitter kvar fram till våren.

Strutbräken är lätt att känna igen på sina sporangieblad som sitter i mitten av plantan och som sitter kvar fram till våren.

Strutbräken trivs bäst i ganska lätta jordar i lövskogsmiljö och gärna där det finns rörligt markvatten. Jag planterade den i Puttmyra skogsträdgård för ett par år sedan, men än så länge verkar den inte trivas jättebra. Förmodligen är det för varmt och torrt på sommaren just nu, men när krontäcket i skogsträdgården börjar bli tätare borde den sprida sig bättre. Till dess får jag nöja mig med att skörda från de vilda bestånden som finns runtom Stjärnsund. I vår bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” har vi tagit med ett recept på inlagd strutbräken och här tänkte jag komplettera med en enkel och välsmakande vårsoppa som man kan laga på denna märkliga växt som faktiskt fanns redan på dinosauriernas tid.

Så här långa bör skotten du skördar vara. Skörda inte mer än några skott per planta, annars försvagar du den i onödan.

Så här långa bör skotten du skördar vara. Skörda inte mer än några skott per planta, annars försvagar du den i onödan.

När du skördar strutbräken är det viktigt att du endast tar några skott per planta, för att inte försvaga den. Du känner igen strutbräken på de så kallade sporangiebladen som sitter i mitten på den klotrunda rotklumpen.

Glöm inte att skölja bort det bruna höljet som kan sitta kvar runt skotten, det är inte så gott i soppan.

Glöm inte att skölja bort det bruna höljet som kan sitta kvar runt skotten, det är inte så gott i soppan.

Skotten du skördar bör vara max 15 cm långa, då smakar de som bäst. Ofta äter vi skotten med bara smält smör hemma för att få hela smakupplevelsen, men även som huvudingrediens i soppa gör sig ormbunken riktigt bra.

Ingredienser (4 portioner):
1 stor gul lök
2 pressade vitlöksklyftor
1 morot eller några sockerrötter
4 stora potatisar
100 g smör eller 1 dl olja
1 l vatten
buljong
1 liter sköljda och grovt hackade skott av strutbräken
en handfull kirskålsblad
ett ungt skott av libbsticka
2,5 dl kokosmjölk eller grädde
2 dl vitt vin eller torr äppelcider
Salt, peppar, muskot efter smak.

Gör så här:
Grovhacka löken och pressa vitlöken. Skär moroten/sockerrötterna i bitar. Skölj strutbräkenskotten och försök få bort det bruna pappersliknade höljet som kan sitta kvar på en del skott. Grovhacka skotten. Hacka bladgrönsakerna. Stek löken och vitlöken i smöret/oljan. Tillsätt moroten/sockerrötterna och stek dem en stund. Tillsätt potatisen, fyll på med vattnet tillsätt buljong efter smak. Låt koka i 10 minuter innan du tillsätter strutbräkenskotten. Låt koka ytterligare 10 min. Häll i kokosmjölk/grädde och vinet/cidern. Mixa soppan så att den blir krämig, låt den koka upp en gång och smaka av med salt, peppar och muskot.

Den färdiga soppan är en riktigt delikatess!

Den färdiga soppan är en riktigt delikatess!

Smaklig måltid!