Knölvial – Årets ätliga perenn

FN har bestämt att 2016 är baljväxternas år och för att hedra detta har Ätliga perenngruppen utsett den ganska förbisedda knölvialen (Lathyrus tuberosus) till årets ätliga perenn.

Knölvial är en klängväxt som får vackra rosa blommor framåt sommaren. Den fungerar utmärkt att odla i skogsträdgårdssammanhang. Precis som de flesta andra baljväxterna binder knölvialen kväve från luften med hjälp av bakterier och därmed hjälper den även sina grannar med lite extra näring. Jag har med framgång odlat den i polykultur med jordärtskockor, korogi (Stachys affinis) och hallon.

Knölvialen får stora, vackra och väldoftande blommor i juli och augusti.

Knölvialen får stora, vackra och väldoftande blommor i juli och augusti.

Som namnet avslöjar odlas knölvialen för sina ätliga rotknölar. Första året är de brunrosa, från andra året blir de nästan svarta och kan därför vara lite svåra att hitta i jorden. De växer på långa strängar och har därmed ett liknande växtsätt som den besläktade potatisbönan (Apios americana), som inte riktigt verkar trivas så bra i vårt svenska klimat. Knölvial har fått lite dåligt rykte om sig att den skulle vara väldigt lågavkastande, men i mina odlingar (i en ganska lätt och mullrik jord) gav den så mycket som 400g per kvadratmeter. Rötterna skördas på hösten eller våren efter att tjälen har gått ur jorden. De kan kokas (20-25 minuter), stekas och rostas och smakar väldigt lik äkta kastanj.

Så här mycket knölar fick jag från en yta på en kvadratmeter. Inte alls så dåligt!

Så här mycket knölar fick jag från en yta på en kvadratmeter. Inte alls så dåligt!

Knölarna är mineralrika (se nedan) och innehåller ungefär 1,3 % protein [1,2].

Kalcium Magnesium Fosfor Kalium Järn
mg/100g mg/100g mg/100g mg/100g mg/100g
Knölvial 92,80 21,82 6,59 154,54 0,75
Potatis 5,00 22,00 44,00 379,00 0,31

Knölvial kan växa i sol till halvskugga och växer ungefär 1,5 m på en säsong. Helst vill den växa i en mullrik och fuktighetshållande jord. Den förökas enklast med rotknölar, men kan även dras upp från frö. Fröna behöver då ruggas med en fil eller sandpapper och blötläggas. Frön finns att köpa från Impecta och plantor hittar du i vår plantskola här i Stjärnsund om du har vägarna förbi.

Referenser

[1] Turan, M., S. Kordali, H. Zengin, A. Dursun, and Y. Sezen, Macro and Micro Mineral Content of Some Wild Edible Leaves Consumed in Eastern Anatolia. Acta Agriculturae Scandinavica, Section B – Plant Soil Science, 53(3): p. 129-137, 2003.
[2] USDA. National Nutrient Database for Standard Reference. 2011. http://ndb.nal.usda.gov/, Hämtad 2015.

 

Små fröplantor

Den som följde mina råd att så en del framförallt örtartade växter på hösten borde vid det här laget ha fått en hel del små bebisplantor. Jag varnade då för risken att frön från omgivande träd och buskar kan hamna i såbrättet och flera läsare har hört av sig med frågor om hur man kan se om det är rätt växt som har kommit upp. Så här kommer närbilder på några småplantor som har kommit upp i mina brätten. Hoppas bilderna ska vara till hjälp!

Selleriväxterna här nedan är ganska lätta att känna igen på sina långa, spetsiga hjärtblad (som de första bladen som bildas efter groning kallas). Sockerroten sticker ut något, eftersom dess blad är mindre:

Björnrot (Meum athamanticum)

Björnrot (Meum athamanticum)

Spansk körvel (Myrrhis odorata)

Spansk körvel (Myrrhis odorata)

Sockerrot (Sium sisarum)

Sockerrot (Sium sisarum)

Kålväxterna är lätta att känna igen på sina karaktäristiska hjärtblad:

Helgoländer Wildkohl (Brassica oleracea subsp. oleracea)

Helgoländer Wildkohl (Brassica oleracea subsp. oleracea)

Stäppkål (Crambe maritma)

Stäppkål (Crambe maritma)

Slideväxterna är lite svårare och liknar faktiskt små björkplantor en hel del tycker jag:

Spenatsrkäppa (Rumex patientia)

Spenatsrkäppa (Rumex patientia)

Trädgårdssyra (Rumex rugosus)

Trädgårdssyra (Rumex rugosus)

Sen har vi amarantväxterna som rankspenat och lungrot som man kan känna igen på de rosa/röda stjälkarna och att hjärtbladen pekar snett uppåt:

Rankspenat (Hablitzia tamnoides)

Rankspenat (Hablitzia tamnoides)

Lungrot (Chenopodium bonus-henricus)

Lungrot (Chenopodium bonus-henricus)

Myskmalvan i familjen malvaväxter utvecklar snabbt blad som ser ut som den vuxna plantans blad i miniatyr och är därför lätt att känna igen:

Myskmalva (Malva moschata)

Myskmalva (Malva moschata)

Hässleklockan till slut har minimala groblad och är den svåraste av alla att hantera tycker jag. Svårt att tro att det ska bli en 2 m hög och riktigt robust salladsväxt av de här mikroskopiska plantorna:

Hässleklocka (Campanula latifolia)

Hässleklocka (Campanula latifolia)

Alla de här bilderna har jag tagit precis innan jag började skola om växterna i egna krukor, så ser det ut så här i dina såbrätten är det dags för omskolning. Lycka till!

Dags att skörda strutbräken!

Efter en ovanligt kall april har det nu blivit riktigt varmt och en av vårens favoritprimörer har satt ordentlig fart – strutbräken (Matteuccia struthiopteris). Den är den enda ätliga ormbunken som jag känner till. Den växer vilt i hela Sverige och där den trivs bildar den stora bestånd. I Nordöstra USA och Kanada har den länge varit en kulturväxt som odlas kommersiellt än idag, men hos oss är den fortfarande ganska okänd som grönsak, trots att den blev utsedd till årets ätliga perenn 2014.

Strutbräken är lätt att känna igen på sina sporangieblad som sitter i mitten av plantan och som sitter kvar fram till våren.

Strutbräken är lätt att känna igen på sina sporangieblad som sitter i mitten av plantan och som sitter kvar fram till våren.

Strutbräken trivs bäst i ganska lätta jordar i lövskogsmiljö och gärna där det finns rörligt markvatten. Jag planterade den i Puttmyra skogsträdgård för ett par år sedan, men än så länge verkar den inte trivas jättebra. Förmodligen är det för varmt och torrt på sommaren just nu, men när krontäcket i skogsträdgården börjar bli tätare borde den sprida sig bättre. Till dess får jag nöja mig med att skörda från de vilda bestånden som finns runtom Stjärnsund. I vår bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” har vi tagit med ett recept på inlagd strutbräken och här tänkte jag komplettera med en enkel och välsmakande vårsoppa som man kan laga på denna märkliga växt som faktiskt fanns redan på dinosauriernas tid.

Så här långa bör skotten du skördar vara. Skörda inte mer än några skott per planta, annars försvagar du den i onödan.

Så här långa bör skotten du skördar vara. Skörda inte mer än några skott per planta, annars försvagar du den i onödan.

När du skördar strutbräken är det viktigt att du endast tar några skott per planta, för att inte försvaga den. Du känner igen strutbräken på de så kallade sporangiebladen som sitter i mitten på den klotrunda rotklumpen.

Glöm inte att skölja bort det bruna höljet som kan sitta kvar runt skotten, det är inte så gott i soppan.

Glöm inte att skölja bort det bruna höljet som kan sitta kvar runt skotten, det är inte så gott i soppan.

Skotten du skördar bör vara max 15 cm långa, då smakar de som bäst. Ofta äter vi skotten med bara smält smör hemma för att få hela smakupplevelsen, men även som huvudingrediens i soppa gör sig ormbunken riktigt bra.

Ingredienser (4 portioner):
1 stor gul lök
2 pressade vitlöksklyftor
1 morot eller några sockerrötter
4 stora potatisar
100 g smör eller 1 dl olja
1 l vatten
buljong
1 liter sköljda och grovt hackade skott av strutbräken
en handfull kirskålsblad
ett ungt skott av libbsticka
2,5 dl kokosmjölk eller grädde
2 dl vitt vin eller torr äppelcider
Salt, peppar, muskot efter smak.

Gör så här:
Grovhacka löken och pressa vitlöken. Skär moroten/sockerrötterna i bitar. Skölj strutbräkenskotten och försök få bort det bruna pappersliknade höljet som kan sitta kvar på en del skott. Grovhacka skotten. Hacka bladgrönsakerna. Stek löken och vitlöken i smöret/oljan. Tillsätt moroten/sockerrötterna och stek dem en stund. Tillsätt potatisen, fyll på med vattnet tillsätt buljong efter smak. Låt koka i 10 minuter innan du tillsätter strutbräkenskotten. Låt koka ytterligare 10 min. Häll i kokosmjölk/grädde och vinet/cidern. Mixa soppan så att den blir krämig, låt den koka upp en gång och smaka av med salt, peppar och muskot.

Den färdiga soppan är en riktigt delikatess!

Den färdiga soppan är en riktigt delikatess!

Smaklig måltid!

Skogsträdgårdar i odlingszon VI-VII?

För drygt en månad sen höll jag i en introduktionskurs i permakultur och skogsträdgårdar i Näsåker i Ångermanland. Näsåker ligger i odlingszon VI och många av deltagarna kom från ännu mindre gynnsamma delar av landet. En given fråga jag ställde mig inför kursen var om det ens går att skapa fungerande skogsträdgårdar i odlingszon VI eller högre? Och vilka växter skulle fungera i ett sådant system? När jag kom till Näsåker började jag studera den växtlighet som fanns i byn. Det fanns många cembratallar (Pinus cembra), men förvånansvärt få andra vedartade växter med ätbara växtdelar. De få äppelträden jag såg var minimala och såg inte ut att stormtrivas, vinbär fanns det här och var, men knappt något annat vad jag kunde se. När jag frågade några lokalbor om vad det kunde bero på trodde de att det hade mer med traditioner än klimatet att göra att det odlades så lite ätbara träd och buskar och att det visst borde finnas utrymme för mer skogsträdgårdstänk i folks trädgårdar.

Vad mer än nöttallar passar i skogsträdgården i odlingszon VI och VII?

Vad mer än nöttallar passar i skogsträdgården i odlingszon VI och VII?

Att det ändå går att odla mycket mer än cembratall, vinbär och dvärgäppelträd fick jag bekräftat när jag besökte Nyttogården i Resele, där Niklas Markie har anlagt små skogsträdgårdar på rad med allt från päron, äpplen och plommon till blåbärstry och havtorn. Att lyckas med den typen av odling i den del av landet handlar mycket om att utnyttja bra mikroklimat där det finns och förbättra det där förutsättningarna är sämre. Och så handlar det förstås även om att hitta rätt växtmaterial.

Lite svårt att se på bilden, men här håller Niklas Markies skogsträdgård på rad att växa fram, med många spännande sorter av vedartade växter.

Lite svårt att se på bilden, men här håller Niklas Markies skogsträdgård på rad att växa fram, med många spännande sorter av vedartade växter.

Så här kommer ett första utkast på växtlista till alla er som vill skapa skogsträdgårdar i odlingszonerna VI och VII. Det blir uppenbart att det är en ganska stor skillnad mellan odlingszon IV/V där jag odlar och odlingszon VI. Jag odlar över 100 olika arter av vedartade ätliga växter här, men till zon VI kom jag inte på mer än 45 potentiella arter. Så hjälp mig gärna att fylla på listan, både med arter som jag missat och fler namnsorter som du vet fungerar i odlingszon VI eller högre! Allt du behöver göra är att ladda ner listan och fylla på med det du vet, gärna i rött så att jag kan se vad du har ändrat. Eller skicka bara ett mejl till skogstradgard@gmail.com med dina tankar. Tillsammans kan vi skjuta fram kunskapsgränserna!

xlsx1-1 Växtlistan vedartade växter odlingszon VI-VII (xlsx)

Zpt8n Växtlistan vedartade växter odlingszon VI-VII (pdf)

Örtartade växters härdighet

De tidigare inläggen om härdighet har främst handlat om vedartade växter, alltså träd, buskar och halvbuskar. Örtartade växter har valt helt andra strategier än vedartade växter för att kunna överleva den kalla årstiden. Träd och buskar har ovanjordiska växtdelar som måste kunna klara av vind och kyla helt utan skyddstäcke för att kunna överleva vintern. De flesta örterna däremot vissnar ner på hösten och det är deras så kallade övervintringsknoppar som avgör vilka förhållanden de behöver för att klara sig. Dessa knoppar återfinns antingen en bra bit under jorden (som exempelvis på lökar och dagliljor) eller precis vid jordytan (som på maskros, svartrot eller lungrot). Dessutom finns det växter som övervintrar i vattenmättad jord (som kaveldun) eller i rinnande vatten (som vattenkrasse) [1]. Undantaget är vissa kålväxter, som har sina övervintringsknoppar ovan jord (på samma sätt som grönkål), vilket förklarar varför de är så svårodlade i landets kalla delar.

Stäppkål (Crambe cordifolia) är en av de fleråriga kålsläktingarna som är härdigast.

Stäppkål (Crambe cordifolia) är en av de fleråriga kålsläktingarna som är härdigast.

För de fleråriga grönsakerna är det därför vintersnötäcket, fukthalten i jorden och tjäldjupet som har störst betydelse för deras överlevnad. Finns det ett tjockt isolerande snötäcke hela vintern kan en växt vara härdig långt upp i landet, men den klarar sig kanske sämre i trakter där det ofta är barmark och där övervintringsknopparna utsätts för mycket låga temperaturer. På blöta platser är det få intressanta örter som trivs medan väldränerad jord istället ökar överlevnadschansen enormt. För att ta hänsyn till dessa viktiga skillnader mellan vedartade och örtartade växter har det tagits fram ett separat system för att ange härdigheten hos örtartade växter. Systemet har beteckningarna A till D [2]:

A: Härdig i hela landet, som till exempel strutbräken och rabarber.

B: Kan odlas i hela landet i skyddat och väldränerat läge, till exempel jätterams, daggfunkia och rankspenat.

C: Kan odlas i stora delar av landet i skyddat och väldränerat läge, till exempel lungrot, korogi och sparris.

D: Kan bara odlas i landets gynnsamma delar, till exempel vattenkrasse.

Fjällsyra (Oxyria digyna) är en av de härdigaste fleråriga grönsakerna och räknas till härdighetsklass A.

Fjällsyra (Oxyria digyna) är en av de härdigaste fleråriga grönsakerna och räknas till härdighetsklass A.

Växterna i kategorierna A och B kommer ursprungligen från ungefär samma geografiska områden (de kalla och tempererade delarna av norra halvklotet), men växterna i kategori B återfinns i naturen på de mest gynnsamma växtplatserna i dessa områden. Växterna i kategori C kommer för det mesta från områden med en längre vegetationsperiod än den svenska och behöver därför placeras i gynnsamma lägen. I de kallaste delarna av landet fungerar de inte alls. Växterna i kategori D har en låg frosttolerans, vilket innebär att de endast klarar några minusgrader och inte under längre perioder. De växer därför främst i landets kustnära och därmed mildaste delar [1].

Vattenkrasse (Nasturtium officinale) tillhör härdighetsklassen D och är därmed en av de minst härdiga fleråriga grönsakerna. Dess släkting bäckfräne (Nasturtium microphyllum) är dock mycket härdigare och växer vilt i rinnande vatten långt upp i landet.

Vattenkrasse (Nasturtium officinale) tillhör härdighetsklassen D och är därmed en av de minst härdiga fleråriga grönsakerna. Dess släkting bäckfräne (Nasturtium microphyllum) är dock mycket härdigare och växer vilt i rinnande vatten långt upp i landet.

Sammanfattningsvis kan du som odlare påverka de örtartade växternas överlevnad på tre sätt:

1: Se till att växtplatsen är väldränerad. Känsliga växter övervintrar bättre i en sandjord än i lerjord. Har du lerjord rekommenderar vi att du bygger upphöjda odlingsbäddar och att du tillför stora mängder organiskt material till jorden.

2: Isolera jorden innan vintern kommer. Du kan täcka jorden med löv, halm, granris eller liknande material för att skapa ett isolerande täcke. Förutom att rotsystemet skyddas lite extra skapar du även bättre förutsättningar för jordlevande organismer att fortsätta med sitt viktiga arbete långt in på hösten.

3: Skapa och nyttja gynnsamma mikroklimat. I varma och vindskyddade lägen har växterna lättare att övervintra, så om det är väldigt blåsigt där du odlar kan det vara en god idé att skapa eller nyttja någon form av levande eller byggda vindskydd. För det mesta är det även lite varmare nära husväggar, stenmurar och klippblock om jorden

Detta är ett redigerat utdrag ur boken ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla njut”, som nu finns i handeln och kan beställas från både Bokus och Adlibris.

Litteratur

[1] Eklund, F., Det svenska härdighetssystemet för perenner : utredning och förslag på förändringar. SLU/Horticulture, 2012. http://stud.epsilon.slu.se/4305/.
[2] Tufvesson, A.G., Zoner och perenners härdighet, i Allt om Trädgård, 2010. http://www.alltomtradgard.se/artiklar/Zoner-och-perenners-hardighet.

 

Årets första grönsaksskörd

Det är alltid lika spännande att se vilka fleråriga grönsaker som tittar upp ur jorden först. I år tycks alla vilja komma samtidigt, kanske för att det har varit så pass milt under hela mars att det inte bara är de tuffaste tuffingarna som klarar sig.

Skördemängden räcker kanske inte till att fylla en hel salladsskål, men växterna funkar som ett mycket uppskattat tillbehör, fullspäckat med vitaminer och mineraler, efter vinterns alltmer tråkiga lagrings- och växthusgrödor.

Störst är som så ofta spenatskräppan (Rumex patientia):

2016_spenatskräppa

Även trädgårdssyra (Rumex rugosa) har redan satt ordentlig fart och kommer att bli huvudingrediens i dagens omelett:

2016_trädgårdssyra

Sen är det förstås lökarna som har kommit. De är alltid tidigast ute. Skogslöken (eller kajp, Allium scorodoprasum) påminner lite om en mindre variant av purjolök och kommer också att bli en del av omeletten idag.

2016_skogslök

På den här bilden syns luftlök (Allium x proliferum) i förgrunden och sibirisk kantlök (Allium nutans) i bakgrunden. Båda växte genom det sista snötäcket och var de absolut första växterna att titta upp i trädgården:

2016_luftlök_kantlök

En nykomling för i år är Allium obliquum som saknar officiellt svenskt namn, men som en fröfirma har döpts till slingerbladslök, vilket även det botaniska namnet antyder. Löken kommer från Sibirien och Mongoliet och har faktiskt kommit längst av alla lökar så här långt. Den har en rätt kraftig, men behaglig vitlökssmak:

2016_allium_obliquum

En till tidig grönsak är rankspenaten (Hablitzia tamnoides), vars unga skott är en riktig delikatess. Alla skott kan skördas en gång utan att plantan försvagas av det. På den här bilden har de inte riktigt kommit så långt att jag vill skörda, men snart blir det ångkokta rankspenatskott:

2016_rankspenat

Myskmalvan (Malva moschata) brukar jag använda till att dekorera mat med så här års, men snart kommer den att sätta riktig fart och bli huvudingrediensen i vårsalladen:

2016_myskmalva

Ytterligare en nykomling som har klarat sin första vinter här är löparfetblad (Sedumm sarmentosum). Den växer vilt i Korea och utgör där en viktig ingrediens i en variant av den koreanska surkålen kimchi. I vinter har den (de låga temperaturerna till trots) hela tiden varit grön under snön. Den har ett ganska ytligt rotsystem och kan därför växa så fort det översta jordlagret tinar lite. Den smakar lätt syrlig och enligt min mening mycket godare än sin släkting kärlektsört (Hylotelephium telephium):

2016_löparfetblad

Det känns alltid lika roligt när skördesäsongen kommer igång så här tidigt på året!

Förresten finns alla växter utom Allium obliquum med i vår bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla njut”, som kommer ut den 15 april, men som redan idag går att beställa från vår hemsida.

 

 

Att bedöma invintringen och härdigheten

Andra halvan av mars, när växternas viloperiod lider mot sitt slut, är en bra tid för att inventera hur övervintringen av träden och buskarna i skogsträdgården har gått. Då brukar det vara lätt att se vilka kvistar som har klarat vintern och vilka som inte har gjort det. I första inlägget på den här serien skrev jag att köldstress innebär att cellerna torkar ut och nu kan man se detta i all tydlighet. Kvistar som inte har överlevt vintern ser hoptorkade ut helt enkelt. Under den långa vintern har alltså vattnet sakta men säkert dragits ut ur cellerna. Är man osäker på om en kvist lever eller inte kan man skrapa lite försiktigt med nageln på barken. Är det grönt under lever kvisten, är det brunt och hårt gör den inte det.

Denna storfruktiga ek (Quercus macrocarpa) i Remningstorps arboretum är uppenbarligen inte härdig på denna växtplats. Den fryser tillbaka varje år och ger ett ganska risigt intryck. Ett exemplar av samma art har dock klarat sig utan frysskador i Puttmyra skogsträdgård, vilket understryker vikten av att ha rätt växtmaterial på rätt plats.

Denna storfruktiga ek (Quercus macrocarpa) i Remningstorps arboretum är uppenbarligen inte härdig på denna växtplats. Den fryser tillbaka varje år och ger ett ganska risigt intryck. Ett exemplar av samma art har dock klarat sig utan frysskador i Puttmyra skogsträdgård, vilket understryker vikten av att ha rätt växtmaterial på rätt plats.

Sen går det att göra en prognos för övervintringen på sensommaren. Jag brukar kolla extra noga på de växter som är på gränsen härdighetsmässigt. Det är årstillväxten som är en indikator för hur bra övervintringen kommer att bli. Växter som inte växer alltför mycket på en säsong kan förväntas klara vintern bättre än växter som skjuter långa spön. Det tar energi och tid att vintra in den nya veden och är tillväxten för kraftig (eller hösten ogynnsam) kan man räkna med köldskador. Ser du mycket grön ved kvar på hösten, när invintringen borde vara avslutat är risken stor att de gröna delarna inte kommer att klara vintern.

Så här ser det ofta ut när fläder och andra växter med sämre härdighet inte hinner vintra in ordentligt. Spetsen på skottet har torkat och kommer inte att vakna till liv igen.

Så här ser det ofta ut när fläder och andra växter med sämre härdighet inte hinner vintra in ordentligt. Spetsen på skottet har torkat och kommer inte att vakna till liv igen.

Vi har ett par kastanjer (förmodligen Castanea mollissima) som härstammar från Kanada och de är föredömliga i sin tillväxt. Det är tätt mellan knopparna på deras kvistar och de växer inte mer än 20 cm på en säsong, så att de hittills har hunnit vintra in ordentligt varenda gång. Motexemplet är en äkta fläder som jag grävde upp i Tyskland och som gärna skjuter 2 m långa skott varje år. Den får ofta frysskador på vintern, så även i år.

Dessa kinesiska kastanjer (Castanea mollissima) är fröplantor från kanadesniska moderplantor och verkar vara väldigt välanpassade till vårt kärva klimat. De växer långsamt, med korta årsskott och vintrar in i god tid innan kylan kommer.

Dessa kinesiska kastanjer (Castanea mollissima) är fröplantor från kanadensiska moderplantor och verkar vara väldigt välanpassade till vårt kärva klimat. De växer långsamt, med korta årsskott och vintrar in i god tid innan kylan kommer.

Sammanfattningsvis bestäms alltså köldtåligheten hos vedartade växter av:

  • När köldanpassningen initieras,
  • hur snabbt köldanpassningen fortlöper,
  • hur hög köldtålighet som uppnås under denna process,
  • huruvida köldtåligheten upprätthålls under vintern och
  • hur snabbt växten förlorar köldtåligheten när tillväxten kommer igång på våren.

Allt detta kan du alltså bedöma genom att undersöka årskvistarna både innan och under invintringen samt på vårvintern, i slutet av växternas viloperiod. De växter som klarar vintern utan skador kan anses vara fullt härdiga och det är kanske de som är värda att föröka och sprida. De som helt eller delvis fryser tillbaka är inte härdiga och du bör antingen ta bort dem, flytta dem till en mer gynnsam växtplats (om möjligt) eller förändra mikroklimatet på den befintliga växtplatsen, så som det beskrevs i det föregående inlägget i denna serie.

Välkommen på trippel boksläppsfest!

Välkommen på trippel boksläppsfest i Stjärnsund, den 16 april kl 18 på Sundets Stjärna i Stjärnsund! Vi firar att vi har fått till tre böcker på sex personer. David Jonstad presenterar sin nya bok ”Jordad: enklare liv i kollapsens skugga”, Karl Hultén och Cecilia Nisbet Nilsson kom med boken ”Autoimmun kokbok: läkande paleokost” och Annevi Sjöberg, Daniel Larsson och Philipp Weiss släpper sin bok ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut”.

Trippel boksläppsfest

Ta tillfället i akt och njut av den vackra naturen i gott sällskap! Den här helgen kan ni bo på vandrarhemmet Fridhem från endast 100kr/natt/person. Mejla oss gärna på flerarigagronsaker@gmail.com om du vill stanna över natten så berättar vi även hur du får specialpris på vandrarhemmet!

Välkomna att fira med oss!

Mer om böckerna:

Framtiden är flerårig
Varför nöja sig med rabarber när det finns en hel värld av goda, nyttiga och härdiga grönsaker som växer upp av sig själva år efter år. Boken ”Fleråriga grönsaker” är en guide in i denna värld av malvor, mållor och präirielökar. Här finns beskrivningar och odlingsråd för ett 60-tal fleråriga grönsaker som kan odlas i Sverige. ”Fleråriga grönsaker: upptäck, odla, njut” är skriven av Annevi Sjöberg och Philipp Weiss, båda bosatta i Stjärnsund och grundare av Permakultur Stjärnsund. Formgivningen står Daniel Larsson för.

Tillbaka till jorden
Hela världen stormar. Bevittnar vi just nu början på slutet för ett samhälle byggt på olja och dogmen om evig tillväxt? Och i så fall: vad försörjer oss i framtiden?
I sin nya bok ”Jordad – Enklare liv i kollapsens skugga” finner David Jonstad svaret under våra fötter. Han ser en framtid där marken, snarare än marknaden, är vad som tryggar vår försörjning. Där tillgången till ett stycke jord och förmågan att bruka den blir mer värdefullt än tillgången på pengar. David Jonstad är journalist och författare och har nyligen flyttat till Stora Skedvi i södra Dalarna.

Ät dig frisk
Den kost som människan ätit under merparten av sin utveckling är inte den kost som de flesta äter i dag. Här i ligger en viktig del av förklaringen till att så många i dag är drabbade av olika former av sjukdomar som ofta beror på inflammationer i kroppen. Genom att börja äta en mer ursprunglig kost, baserad på näringstäta råvaror, kan många av dessa sjukdomar lindras och i vissa fall botas.. ”Autoimmun kokbok: läkande paleokost” är skriven av Karl Hultén och Cecilia Nisbet Nilsson vilka båda arbetar som hälsorådgivare och vars enkla metod hjälpt tusentals människor att återvinna sin hälsa.

Att få till bra invintring

I förra inlägget skrev jag bland annat om strategierna som växterna har valt för att överleva den kalla vintern. För att allt det där ska fungera bra krävs det dock en lyckad invintringsprocess. Invintringen kommer igång när dagarna blir kortare. Många har säkert hört att en solig och torr höst är bra för invintringen och att växter övervintrar bättre i torr jord än fuktig jord, vilket också stämmer överens med vad som står i den vetenskapliga litteraturen. Något som var nytt för mig däremot är att en solig och torr sommar påverkar invintringen negativt. Växter som har varit torkstressade under sommaren har sämre övervintringsförmåga än sådana som har haft gott om vatten [1].

Detta valnötsträd ser inte ut att ha vintrat in ordentligt, trots att hösten 2015 var mycket gynnsam för invintring.

Detta valnötsträd ser inte ut att ha vintrat in ordentligt, trots att hösten 2015 var mycket gynnsam för invintring.

Sen är det viktigt med temperaturen under invintringen också. Sockret behöver omvandlas till frostskyddande substanser och den processen behöver både mycket sol för att hålla fotosyntesen på en hög nivå samtidigt som temperaturen måste vara mellan 0 och 10°C i genomsnitt. Är det varmare än så bildas inte dessa frostskyddsmedel. Beroende på vilken växt det rör sig om och vad det är för växtplats, väder osv. tar det allt mellan tre och 30 dagar av temperaturer mellan 0 och 10°C för att få till optimal invintring och därmed maximal köldtålighet för den specifika växten [1]. 2015 borde ur det perspektivet alltså ha varit ett perfekt år, sommaren var väldigt blöt och hösten väldigt solig (åtminstone här i Stjärnsund) med bara 0,5 mm nederbörd under hela oktober och inga riktigt kalla nätter.

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag brukar flytta de flesta växterna som jag har i kruka in i jordkällaren för en frostfri övervintring. Något att tänka på om man gör på det sättet är att det är viktigt att växterna har fått vintra in ordentligt innan de flyttas in. Flyttar du in dem för tidigt utvecklar de ingen som helst köldtålighet i jordkällarens kalla mörker och får nästan garanterat problem när de vaknar till liv på våren.

Minikiwi (Actinidia kolomikta) tillhör växterna som inte mår bra av att få morgonsol på sig. Denna planta är därför placerad mot sydväst.

Minikiwi (Actinidia kolomikta) tillhör växterna som inte mår bra av att få morgonsol på sig. Denna planta är därför placerad mot sydväst.

Apropå vår svarar litteraturen även på frågan varför vissa växter som utsätts för morgonsol kan få problem. Exempelvis valnötter och kiwi bör inte planteras så att de utsätts för direkt morgonsol. Under klara vårnätter, när deras blad redan har slagit ut, förlorar de mycket värme när de exponeras mot den kalla natthimlen och kan frysa. När solen sedan lyser på dem med all kraft innan de har hunnit tina kan det uppstå en effekt som tydligen kallas för fotoblekning [2] och som innebär att klorofyllet bryts ner. Effekten av detta syns dock först tre till fyra dagar efter exponeringen mot solljuset, vilket kan vara svårt att härleda till en frostnatt som skedde några dagar tidigare. Att plantera snabbväxande skärmträd är ett bra sätt att motverka denna potentiellt förödande effekt.

Sammanfattningsvis kan vi som odlare bara påverka invintringen till viss del, men sen är ju frågan även hur man kan se att en växt har vintrat in ordentligt? Mer om det i nästa inlägg.

Litteratur

[1]          Alden, J.H.R.K., Aspects of the cold-hardiness mechanism in plants. 1971.
[2]          Wisniewski, M., C. Bassett, and L. Gusta, An Overview of Cold Hardiness in Woody Plants: Seeing the Forest Through the Trees. HortScience, 38(5): p. 952-959, 2003.

Köldtålighet – ingen lätt fråga

I mitten av januari blev det för första gången på fyra år riktigt kallt i Puttmyra skogsträdgård, med temperaturer neråt -30°C. För många av de känsligare växterna vi har planterat – som till exempel valnötterna, kastanjerna och de koreanska silverbuskarna – var det första riktiga köldknäppen. Än är det för tidigt för att se om de har klarat sig eller inte, men många funderingar kring växters köldtålighet väcktes förstås. Vad är det som bestämmer köldtåligheten egentligen? Hur kan jag som odlare påverka den? Och hur kan jag bedöma att en växt har vintrat in ordentligt eller inte?

Puttmyra skogsträdgård i vintervila.

Puttmyra skogsträdgård i vintervila.

Numera har jag vant mig vid att det inte finns några enkla svar i skogsträdgårdsvärlden, men att det skulle bli så komplicerat när jag började läsa på om växters härdighet hade jag ändå inte väntat mig. Det finns över 10.000 vetenskapliga artiklar som befattar sig med ämnet, men som tur är finns det några artiklar där det aktuella forskningsläget är sammanfattat [1-3]. Under de kommande veckorna ska jag försöka reda ut många av de olika aspekterna av köldtålighet som finns. I detta inlägg kommer jag att börja med några generella punkter, sedan blir det en fördjupning i vedartade växters härdighet och slutligen ett inlägg om hur örtartade växter klarar kylan.

Köldtålighet är onekligen en av de viktigare aspekterna att ta hänsyn till i vårt kärva klimat om vi ska lyckas med våra skogsträdgårdsodlingar. I litteraturen definieras köldtåligheten som ”en växts förmåga att anpassa sig till och uthärda minusgrader” [3] och det är den definitionen jag kommer att utgå ifrån i denna serie av inlägg. Många olika faktorer påverkar hur vinterhärdig en växt i sin helhet är, till exempel:

  • barkens och vedens härdighet (som inte behöver vara samma),
  • när växten går i vintervila (vilket påverkas av både genetik och ståndorten),
  • när blomsprickningen sker,
  • hur köldtåliga knopparna är,
  • rötternas härdighet,
  • skillnaden mellan köldtåligheten hos årets och tidigare års ved och
  • hur starkt sambandet mellan produktionen av frukt och invintringen är (det är olika mellan olika växter).

Utifrån denna lista blir det uppenbart hur komplicerat det är att bedöma och påverka en växts vinterhärdighet. Intressant nog är alla växter lika känsliga för utveckling av is inom deras celler. Bildas det is inom cellen dör cellen och växten blir frysskadad. I värsta fall dör hela plantan. Olika växter har utvecklat en mängd olika strategier för att förhindra detta. Generellt sett finns det dock två huvudstrategier: Att undvika att vävnaden fryser överhuvudtaget och att utveckla tolerans mot frysning. Ofta använder sig växter av båda dessa strategier, först försöker de förhindra att vävnaden fryser och när det väl har hänt försöker de uthärda nedfrysningen på bästa möjliga sätt, så att det inte blir några skador.

Att undvika nedfrysning gör växterna på flera olika sätt. Ganska välbekant är att växterna höjer sockerhalten i vävnaden för att sätta ner fryspunkten. Andra växter använder sig av enzymer och proteiner för att fördröja nedfrysningen på cellnivå. Fördröjningen är viktig på hösten när växterna fortfarande håller på att vintra in, alltså förbereder sig för det oundvikliga, nämligen att vävnaden förr eller senare kommer att frysa. Än viktigare är dessa fördröjningsmekanismer på våren när växterna börjar vakna ur vintervilan, men när det fortfarande kan bli smällkallt på nätterna.

När det väl har blivit vinter måste växterna använda andra knep för att överleva kylan. För även om växterna lyckas hålla sina celler isfria är det mycket påfrestande för dem att ha is i andra delar av vävnaden. Isen förändrar ångtrycket i vävnaden och gör att det ofrusna vattnet i cellerna vill passera genom cellmembranen ut ur cellen för att jämna ut trycket. Så egentligen betyder iskyla kraftig torkstress för växterna. Återigen finns det en stor mångfald av strategier som växterna har valt för att förhindra uttorkningen. Vissa växter kan till exempel välja vart det ska bildas is någonstans, vilket oftast sker i delar av vävnaden som är ganska tåliga. Andra försöker mixtra med fysiken och producerar proteiner i cellerna som motverkar vattenförlusten på olika sätt genom att påverka ångtrycket. Att uttorkningen bli mindre betyder dock inte att den upphör helt, vilket också förklarar att kallperiodens längd påverkar härdigheten. De riktigt härdiga växterna bildar något som liknar glas mellan cellerna med hjälp av sockerarter och kan på så sätt minimera uttorkningen även när det blir riktigt kallt. I laboratorieförsök har exempelvis äppelsorten ’Antonovka’ visat sig klara -60°C och granar kan till och med överleva -196°C [1]!

I nästa inlägg: Den livsviktiga invintringen.

Litteratur

[1] Wisniewski, M., C. Bassett, and L. Gusta, An Overview of Cold Hardiness in Woody Plants: Seeing the Forest Through the Trees. HortScience, 38(5): p. 952-959, 2003.
[2] Alden, J.H.R.K., Aspects of the cold-hardiness mechanism in plants. 1971.
[3] Gusta, L.V.W.M., Understanding plant cold hardiness: an opinion. PPL Physiologia Plantarum, 147(1): p. 4-14, 2013.