Arboretum Mustila

I början av augusti deltog jag på den nordiska permakulturfestivalen i Finland och passade på att besöka Arboretum Mustila, som kanske har en av Nordens mest intressanta trädsamlingar. Arboretumet ligger utanför den lilla orten Elimäki och befinner sig på gränsen mellan odlingszon II och III enligt det finska systemet, vilket motsvarar zon IV-V i det svenska systemet. Årsmedeltemperaturen i Mustila är 3,4°C och årsnederbörden uppgår till 600 mm. Det är alltså både något kallare och torrare i Mustila jämfört med Stjärnsund och Puttmyra skogsträdgård, vilket gjorde besöket extra spännande.

Arboretumet sträcker sig över en area på 120 ha.
Arboretumet sträcker sig över en areal på 120 ha.

Arboretumet grundades av Axel Fredrik Tigerstedt som 1901 ärvde Mustila herrgård och tillhörande marker. Tallskogen bakom herrgården var angripen av någon sjukdom och en stor del av skogen behövde avverkas. I luckorna planterade gruvingenjören, geologen och dendrologen Tigerstedt från 1908 och framåt främmande träslag som han hade dragit upp från frö. Arbetet med arboretumet fortsatte inom släkten under decennier framåt och idag förvaltas marken av en stiftelse. Även om arboretumet är mest känt för sina samlingar av exotiska barrträd (över 100 arter) och rhododendron (150 arter) finns det mycket att hitta för den skogsträdgårdsintresserade.

Mustila arboretum
Planteringarna i arboretumet ger en naturliknande känsla.

När jag hör ordet arboretum tänker jag av någon anledning på solitärträd utplanterade på en gräsmatta. Så var inte alls fallet på Mustila, utan där har det verkligen hade skapats fungerande, flerskiktade ekosystem som man till stor del har låtit ta hand om sig själv. Otaliga fröplantor överallt vittnade om att dessa exoter trivdes bra i det egentligen ganska kärva klimatet.

Manchurisk valnöt
Det fanns mängder med stora valnötsträd som hade fröat av sig friskt åt alla håll.

Mest imponerad blev jag av den så kallade sydsluttningen där de flesta skogsträdgårdsväxterna fanns. I ett område fanns det dussintals stora manchuriska valnötter (Juglans mandshurica) som hade fröat av sig enormt åt alla håll. Även svart valnöt (Juglans nigra), japansk valnöt (Juglans ailanthifolia) fanns i området och bar frukt.

De flesta lite större valnötsträden bar bra med frukt.
De flesta lite större valnötsträden bar bra med frukt.

Under permakulturfestivalen spred sig ryktet att det fanns paw paw (Asimina triloba) som hade satt frukt på arboretumet och att plantskolan på Mustila hade börjat sälja fröplantor från detta moderträd. Jag satte på mig paw paw-glasögonen så fort vi närmade oss området där träden skulle finnas och missade nog både ett och annat träd (t.ex. dvärgkastanj (Castanea pumila), amerikansk kastanj (Castanea dentata) och skidhickory (Carya ovata), som alla ska finnas i samma område). Till slut kom jag fram till trädet som var knappt 2 m högt. Det hade små, men tydliga frostskador från föregående vinter och vid närmare efterforskningar visade det sig att trädet hittills aldrig har blommat. De fröplantor som plantskolan sålde kom istället från ett större inköp av frön från Nordamerika. Icke desto mindre var det kul att se att paw paw kan klara sig så pass bra på friland i detta klimat och det hade planterats ett större antal nya träd runtom det gamla.

Asimina triloba
Det största paw paw-trädet på Mustila, drygt två meter högt.

Två andra växter blev jag glatt överraskat av, silverlind (Tilia tomentosa) och svartlind (Tilia americana). Båda lindarna verkade stormtrivas och hade enorma blad som jag gott kan tänka mig som bättre sallatsalternativ till den svenska skogslinden med sina ganska små blad.

Tilia americana
Svartlind (Tilia americana) får enorma blad som jag gärna skulle vilja smaka när de är nyutslagna.

Buskskiktet i den nordamerikanskt präglade delen av arboretumet dominerades av hassel, häggmispel (Amelanchier spp.) och rönnsumak (Rhus typhina), den sistnämnda något av en överraskning för mig, då jag trodde att den inte var härdig bortom kanske den svenska odlingszonen III.

Rhus typhina
Ett dominerande inslag i undervegetationen var rönnsumak (Rhus typhina), vars blommor kan användas för att framställa en sorts lemonad.

I örtskiktet fanns det förutom den välkända hasselörten även en annan liten överraskning, nämligen nutkahallon (Rubus parviflorus) som jag har odlat i några år, men som jag inte har upplevt som någon vidare marktäckare.

Rubus parviflorus + Corylus avellana, Mustila
Nutkahallon (Rubus parviflorus) som undervegetation till hassel.

Denna sommar planterade jag virginiahägg (Prunus virginiana) i Puttmyra skogsträdgård och det var roligt att se träden i verkligheten. Frukterna råkade vara mogna just nu och smakade riktigt bra, långt ifrån den oätliga inhemska häggen.

Prunus virginiana, Mustila
Virginiahäggens frukter var riktigt goda!

Slutligen var det rena fröjden att se några decennier gamla minikiwiplantor (Actinidia kolomikta). Jag tycker mina egna plantor är rätt häftiga med sina 3 m långa rankor, men här växte de över 10 m upp i de stora träden. Tyvärr var alla exemplar jag såg hanplantor och det fanns inte en enda frukt på dem.

Mustila10

Den planerade timmen på arboretumet blev över tre i slutändan och jag förstod verkligen varför de andra växtnördarna som jag träffade på festivalen tyckte att arboretumet var sevärdhet nummer ett i deras land. Det är väldigt hoppingivande att se så många träd som även jag har planterat i ett lika kärvt klimat trivas och ingå i ett fungerade sammanhang.

1 thought on “Arboretum Mustila”

  • Ser fantastiskt ut, dit skulle jag gärna åka 🙂 De arboretum jag har besökt ser ut ungefär sådär, lite halvvilt, härligt rufsigt. Nutkahallon var nytt för mig, smakar de hallon eller är det som vinhallonen lite syrligare ?
    Får försöka skaffa några, har du tips var man kan köpa dem?
    Lisa/Lisas trädgård

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *