Dynamiska ackumulatorer – finns de ens?

Förra inlägget om källkritik skapade rätt stora ringar på vattnet och väckte en hel del debatt framförallt inom sociala medier. Huruvida häckkaragan (Caragana arborescens) är ätlig eller ej vet vi fortfarande inte, men jag kan meddela att vår rysktalande väns sökning inom ryska publikationer inte heller gav några svar på frågan. I den rysktalande delen av världen används den mest som medicinalväxt (och dragväxt för bin) och även där framkom det en hel del rapporter om eventuell giftighet om växten konsumeras i större mängder.

Ett annat ämne som kom upp i samband med detta är de så kallade dynamiska ackumulatorerna. Dynamiska ackumulatorer har jag skrivit om på den här bloggen och utgick då mest ifrån det som skrivs i skogsträdgårdslitteraturen [2, 5, 6], utan någon vidare källkritik. Grundidén bakom dem är att de är växter som kan dra upp mineralämnen från djupare jordlager, ackumulera dem i sina blad och berika de övre jordlagren med dem när de fäller löven på hösten. I skogsträdgårdslitteraturen beskrivs dynamiska ackumulatorer som oumbärliga för att få ihop näringsbalansen i skogsträdgården.

Steril vallört lär vara en av de bästa bördighetshöjande växterna.

Problemet är att själva begreppet dynamisk ackumulator helt saknar vetenskaplig förankring. Det påpekades av flera läsare med hänvisning till en sorts debattartikel på permaculturenews.org. Skribenten berättar där att begreppet myntades av författaren Robert Kourik i boken ”Designing and maintaining your edible landscape – Naturally” [8], en riktig klassiker inom det här fältet. Både Kourik och flera andra författare ångrade senare att de tog med listor över dynamiska ackumulatorer, då de ansåg att det inte fanns någon faktabas bakom det hela. Även skribenten på permaculturenews.org menar att det inte finns en enda vetenskaplig studie som har undersökt dynamiska ackumulatorer och att det lika bra att överge konceptet. Istället tycker han att man borde undersöka mineralinnehållet i olika växters löv för att utröna om någon växt är bra på att berika odlingen med mineraler eller inte.

Jag ville skaffa mig en egen uppfattning om det hela och upptäckte också att begreppet dynamisk ackumulator inte är något som forskarkåren känner till. Däremot är själva mekanism intressant nog väl undersökt. Facktermen är ”nutrient uplift” eller ”element translocation” och sökningar på dessa begrepp och varianter på dem ledde mig in på en hel del intressanta källor. Många växter med djupa rotsystem skaffar sig nämligen en konkurrensfördel genom att dra upp mineralämnen från djupa jordlager [7]. Där råder det inte samma konkurrens som i de övre jordlagren som bara kryllar av växtrötter som alla vill åt de åtråvärda mineralämnen. I torra klimat har man till och med sett att vissa träd skickar ner sina rötter på stora djup inte för att dra upp vatten, utan för att pumpa ner vatten, så att svampar och bakterier kan etablera sig långt ner i den annars torra jorden för att hjälpa till med att laka ur näringsämnen ur det mineralrika berget [9].

Vissa växter är så pass bra på den här omfördelningen av näringsämnen att de helt kan ändra växtbetingelserna på en plats. Med rätt växt kan en tidigare ganska oproduktiv mark plötsligt producera stora mängder biomassa. Istället för att kalla de här växterna för dynamiska ackumulatorer tycker jag att acceleratorväxt är ett bättre begrepp, eftersom det beskriver tydligare vad som egentligen händer. Mest utpräglat är detta fenomen hos så kallade invasiva arter (som parkslide, Fallopia japonica, höstgullris, Solidago gigantea eller jätteloka, Heracleum mantegazzianum). De har flera olika strategier för att snabbt ta över sårbara ekosystem, men en av dem är just att kunna dra upp näringsämnen från djupa jordlager, vilket gör det möjligt för dem att snabbt producera mycket biomassa. I parkslidens fall är det otroliga 13 gånger mer biomassaproduktion per kvadratmeter än före invasionen, samtidigt som mängden näringsämnen i omlopp ökar med runt 50% [3]. Ofta är nedfallet från dessa växter dessutom lätt nedbrytbart och de ökar på så sätt omsättningshastigheten i ekosystemet i sin helhet, vilket rubbar den tidigare balansen helt [4]. Det intressanta är att denna mekanism fungerar bäst på platser med ganska låg bördighet och att invasiva arter har svårt att förbättra redan bördiga marker [12], en tydlig parallell alltså till kvävefixerarna, som fungerar bäst när det är lite ont om kväve i systemet.

Jordärtskocka kan producera mycket grönmassa på en säsong.

Att plantera invasiva växter för att öka omsättningshastigheten i skogsträdgården lär dock av flera olika anledningar vara en dum idé. Förutom risken att man förstör närliggande ekosystem kan flera av de invasiva arterna nämligen bita sig fast på marken och låsa successionen i ett läge som inte hjälper skogsträdgården. Däremot borde det finnas snällare arter som också kan öka omsättningshastigheten i odlingen, men utan att ställa till med en massa problem. Här hade jag hoppats på tydliga och fina växtlistor i litteraturen, men det lyckades jag inte hitta.

Sammanfattningsvis menar jag alltså att begreppet dynamiska ackumulatorer är knepigt och föreslår att istället använda beteckningen acceleratorväxt. Med det menar jag en växt som:

  • har djupa rötter,
  • kan omfördela näringsämnen från djupa jordlager
  • har en hög biomassaproduktion

och som därmed kan öka omsättningshastigheten totalt sett i odlingen.

Utifrån denna definition har jag gjort en egen sammanställning som dels bygger på de sparsmakade uppgifterna jag har kunnat hitta i litteraturen [1, 10, 11] och en del egna antaganden utifrån min egen växtkunskap. En viktig aspekt som jag tagit med i urvalet är växternas förmåga att ackumulera kalcium i det översta jordlagret. Ju högre halten kalcium, desto fler daggmaskar finns det nämligen i jorden och desto stabilare är pH-värdet, samtidigt som den totala biomassaproduktion går upp om det finns mycket kalcium tillgängligt [11]. Det jag kan tillägga är att många acceleratorväxter även är kvävefixerande och dessa växter har jag lämnat utanför här. Är du intresserad av dem kan jag rekommendera listan i ett inlägg från i vintras. Observera att den här listan är preliminär och att jag är jättetacksam om du vill lägga till fler arter. Jag är särskilt intresserad av arter som har liknande egenskaper som de sterila vallörtssorterna ’Bocking 4’ och ’Bocking 14’, som har djupa rotsystem och kan producera enorma mängder bladmassa, utan att det finns risk för att de kan sprida sig.

Referenser

[1]          Augusto, L., J. Ranger, D. Binkley, and A. Rothe, Impact of several common tree species of European temperate forests on soil fertility. Ann. For. Sci., 59(3): p. 233-253, 2002.

[2]          Crawford, M., Creating a forest garden : working with nature to grow edible crops. Totnes: Green Books, 2010.

[3]          Dassonville, N., S. Vanderhoeven, W. Gruber, and P. Meerts, Invasion by Fallopia japonica increases topsoil mineral nutrient concentrations. Ecoscience, 14(2): p. 230-240, 2007.

[4]          Ehrenfeld, J.G., Effects of Exotic Plant Invasions on Soil Nutrient Cycling Processes. Ecosystems, 6(6): p. 503-523, 2003.

[5]          Hemenway, T., Gaia’s garden: a guide to home-scale permaculture. White River Junction, Vt.: Chelsea Green Pub., 2009.

[6]          Jacke, D. and E. Toensmeier, Edible forest gardens. White River Junction, Vt.: Chelsea Green Pub. Co., 2005.

[7]          Jobbágy, E.G. and R.B. Jackson, The distribution of soil nutrients with depth: Global patterns and the imprint of plants. Biogeochemistry, 53(1): p. 51-77, 2001.

[8]          Kourik, R. and M. Kane, Designing and maintaining your edible landscape naturally. Santa Rosa, CA; Emmaus, PA: Metamorphic Press ; Distribution, Rodale Press, 1986.

[9]          McCulley, R.L., E.G. Jobbágy, W.T. Pockman, and R.B. Jackson, Nutrient uptake as a contributing explanation for deep rooting in arid and semi-arid ecosystems. Oecologia, 141(4): p. 620-628, 2004.

[10]        Neirynck, J., S. Mirtcheva, G. Sioen, and N. Lust, Impact of Tilia platyphyllos Scop., Fraxinus excelsior L., Acer pseudoplatanus L., Quercus robur L. and Fagus sylvatica L. on earthworm biomass and physico-chemical properties of a loamy topsoil. Forest Ecology and Management, 133(3): p. 275-286, 2000.

[11]        Reich, P.B., J. Oleksyn, J. Modrzynski, P. Mrozinski, S.E. Hobbie, D.M. Eissenstat, J. Chorover, O.A. Chadwick, C.M. Hale, and M.G. Tjoelker, Linking litter calcium, earthworms and soil properties: a common garden test with 14 tree species. Ecology Letters, 8(8): p. 811-818, 2005.

[12]        Vanderhoeven, S., N. Dassonville, and P. Meerts, Increased Topsoil Mineral Nutrient Concentrations Under exotic invasive plants in Belgium. Plant and Soil, 275(1): p. 169-179, 2005.

20 thoughts on “Dynamiska ackumulatorer – finns de ens?”

  • Vad säger du om helt vanlig rabarber? Och häckkaragan måste väl också kunna räknas som acceleratorväxt, även om ätligheten kan ifrågasättas?

    • Ja, absolut, häckkaragan och även silverbuske och klibbal skulle jag räkna som acceleratorväxter, men eftersom de är kvävefixerare tog jag inte med dem på den här listan, vilket kanske var lite opedagogiskt.
      Jag funderade på att ta med rabarber, men jag undrar om den kan kicka igång ett system när det är lite ont om näring. Vi satte ut ett antal plantor på Puttmyra andra året (efter att vi hade kvävt gräset med täckväv) och de kom aldrig igång riktigt och är superklena än idag. Men på en annan jord kanske det hade sett annorlunda ut.

      • Ja, stämmer det, du skrev ju i inlägget att du inte tar med kvävefixerare.

        Men det låter lite märkligt med rabarberna, om växtplatsen inte är för grund eller för blöt så brukar de växa så det knakar!

        Hela inlägget påminner förresten om Robert Pavlis suveräna blogg (inte hans bästa inlägg men ändå) http://www.gardenmyths.com/dynamic-accumulators-exist/

        • Ja, det är konstigt med rabarbern, kanske vi har problem med markkompaktering där eller någonting. Tack för tipset om bloggen, det inlägget hade jag missat. Lustigt att han har valt exakt samma rubrik som jag.

          • Rabarber är väl annars kända för att vilja ha mycket gödsel för att kunna bli stora och frodiga. På det viset känns de som motsatsen till ”näringssamlare”.

            Ek är känd för pålrot, men löven är väl sura. Så den platsar kanske inte på listan.

          • Ja, eklöv innehåller mycket lignin och är svårnedbrutna. De kan snarare bromsa upp än snabba på enligt den litteratur jag hittat.

          • Men hur är de långsiktiga effekterna av eklöv tro? Ofta skrivs det om hur snabb en förening är men hur den verkar långsiktigt är också intressant. Behöver de brännas som var kanske?

            Prova förresten att lägga en massa gräsklipp på rabarberna. Så gjorde jag och de blev till jättar.

          • Tror inte det finns några ”sura” växter, som alltså har en försurande verkan på jord, det är också en myt. Gjorde själv ett experiment med gran- och tallbarr för några år sedan, och det blev inget sänkt pH oavsett hur mycket jag tillsatte (slutet system). Tror inte heller eklöv är sura eller försurande.

            Det som stämmer är att mängden kalcium skiljer sig ganska mycket, i olika typer löv (och kompost av dessa). Detta ger olika motståndskraft från andra försurande källor, t ex regn.

            Men eklöv förmultnar långsamt och snabbar väl knappast på näringsflödet.

            Hassel är bra, men tycker fläder kan passa i listan också.

            När det gäller torrare platser med tunn jord så är några förslag kärleksört, digitalis och bergenia.

          • Fixar lite autokorrekt…
            Men hur är de långsiktiga effekterna av eklöv tro? Ofta skrivs det om hur snabbt en gödning verkar, men hur den verkar långsiktigt är också intressant. Behöver de brännas som förna/ barr kanske?

            Angående ek talas det om garvsyra. Det växer förresten dåligt under dem. Men att de gör mycket bra för en del märks: På hösten kan det trilla ner massor av ekollon, men efter några veckor är i princip allt borta, samlat och gömt av ekorrar och fåglar.

  • Väldigt intressant! Jag gillar verkligen hur du ifrågasätter de här gamla ”sanningarna”.

  • Praktlysing (Lysimachia punctata) har nog även dessa egenskaper. Vet ej hur djupt rötterna går, den har inte pålrötter i alla fall.

    • Tack för förslagen! Jag kolla på alla salix-arter som finns med i stadsträdlexikon, men jag hittade ingen som jag skulle vilja ha mitt i skogsträdgården, alla verkar ha riktigt aggressiva rotsystem med allt det innebär. Så länge det finns ljus an det vara svårt att bli av med dem också, lite som gräs fast värre. Däremot tycker jag de gör sig bra i en lähäck där man kan ha dem på behörigt avstånd och ändå få alla deras nyttor med bördighetshöjningen. Ryssgubben är jag lite tveksam till, även den är med på flera svarta listor över invasiva arter. Kanske den är ok om man skär av den direkt efter blomningen? Även praktlysing fick några varningslampor att lysa, men jag ska ta en extra titt på den.

  • Jag kollade med mina vänner i mongoliet och ingen av dem känner till att man skulle kunna äta sibirisk ärt. Med tanke på hur få ätliga växter de har i sin kost borde de ju ha testat det mesta som växer där vilt (vilket sibirisk ärt gör). Å andra sidan verkar de inte heller äta rabarbers som också växer vilt. Fast rabarber är ju lite ”giftig” också. Jag har använt rabarberblad och pressrester från rabarbersaft som marktäckning för ogräsbekämpning, men konstaterade att de kan vara lite väl starka, de dödade ett äppelträd där jag lagt ut dem runt om….

    • Tack för att du kollade upp det! Det bekräftar det som vi har kommit fram till – sibirisk ärtbuske har ingen som helst dokumenterad etnobotanisk användning som matgröda. Vi fick hjälp av en rysktalande vän som kollade igenom alla referenser han kunde hitta på ryska och även där används busken endast som medicinalväxt. Synd att Cajanus cajan inte är flerårig i vårt klimat…

  • Duvärt, cajanus cajan är en suverän växt. Den är kvävefixerande, men gäller också för att ta upp svårtillgängligt fosfor från djupare lager. Den är flerårig (det finns i alla fall sådana varianter) med den är ju en tropisk växt. Vet inte om någon odlat den i Sverige, då givetvis som ettårig?

  • Jag har gott om kardborrar, med magnifika pålrötter, som dessutom är ätliga, och de producerar stor biomassa. De skulle kunna platsa. I vart fall upplever jag att de, plus andra djuprotade tistlar växer på dåligt dränerad jord och förhoppningsvis bidrar till dess uppluckring när pålroten dör. Kardborren är tvåårig, så det sker ju regelbundet. Dens rot är tjock som min arm eller mer, och jag har inte orkat gräva mig ner till spetsen på en nån gång, så jag gissar över en meter djup.

    Jag är också tacksam att någon vågar ifrågasätta termen dynamisk accumulator, som jag också tyckt känts lite ovetenskaplig och hittepå.

  • Hej. Läser inlägget så här ett par år efter publicering ( ny på det här). Har växt upp med en sibirisk ärtbuskehäck och alltid hört från farfar som planterade den att den ska man inte äta! Jag och min syster vart lite förvånad när den dök upp i perenna växter spelet då det borde finnas mer klockrena säkert ätliga växter att ha med istället för den.

Lämna ett svar till Philipp Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.