Etablering a la Puttmyra

Hur förvandlar man en befintlig bit mark till en skogsträdgård på bästa sätt? Denna fråga är fortfarande en av de största vi brottas med inom skogsträdgårdsodling. Givetvis finns det inte ett enda svar på frågan, utan varje plats har sina förutsättningar och sina brukare som skapar lösningar som kan se helt olika ut. Ändå handlar en lyckad etablering i grunden om att ge växterna rätt mängd vatten, rätt mängd näring samt skydd mot skadegörare, kyla, vind eller vad det nu är som hotar varje individuell planta. Här vill jag presentera en av etableringsteknikerna som vi använder på Puttmyra skogsträdgård. På grund av skalan som vi jobbar i är det här omöjligt för oss att tillföra stora mängder organiskt material och etablera ett heltäckande örtskikt på en gång under träden och buskarna i varje område i skogsträdgården, så som många skogsträdgårdsodlare i mindre skala gör.

Skogsträdgården drar till sig skadegörare

Utgångsläget för oss var en gammal vall, det vill säga gräsmark, som vi började omvandla till skogsträdgård under våren 2011. Som jag beskrivit tidigare trivs sorken som fisken i vattnet i denna miljö och med våra planteringar och markarbeten förbättrade vi förutsättningarna för dessa skadegörare ytterligare. Ju mer godsaker vi planterade, desto mer drog vi till oss andra skadegörare som harar, rådjur och älg. Det hela kulminerade vintern 2017/2018 när vi förlorade flera hundra träd och buskar. Sedan dess har vi verkligen behövt tänka om och nu har vi landat i en etableringsteknik som verkar mycket lovande så här långt.

Tillgång till vatten en grundförutsättning

Grundtanken bakom tekniken är att vi fokuserar våra ansträngningar på de växter vi verkligen vill ska överleva genom att ge dem optimala vattenmässiga förutsättningar och maximalt skydd under uppväxttiden. Vårt bevattningssystem har jag redan beskrivit i ett utförligt inlägg och det är grundförutsättningen för att vi ska kunna få självständiga och livskraftiga plantor som i framtiden kommer att bilda ett någorlunda självreglerande, ätbart ekosystem. Med hjälp av slangar kan vi nå nästan varenda växt i hela den drygt 1 ha stora skogsträdgården och även under rekordtorkan sommaren 2018 blev etableringen av allt vi planterade mycket lyckad.

Effektiva skyddsbarriärer

Vatten i sig är dock ingen garanti för bra etablering av växterna. Som vi på smärtsamt vis har fått uppleva är det minst lika viktigt att skydda dem effektivt under de första åren. Den enskild största insatsen vi har gjort hittills inom området skydd var att hägna in hela skogsträdgården med viltstängsel, ett projekt vi genomförde hösten 2018. Med drygt 600 m stängsel har vi hägnat in en areal på drygt 2 ha och har därmed möjlighet att expandera våra odlingar ytterligare i framtiden. Stängslet fungerar utmärkt för att hålla rådjur och älg utanför skogsträdgården, men dessvärre fungerar skyddet sämre mot harar som kan hoppa genom de större, övre maskorna när det ligger mycket snö på marken (den gångna vintern hade vi periodvis ett snödjup på 80 cm). Förmodligen kommer vi att behöva komplettera med finmaskigt nät i framtiden.

Sorkskydd under etableringen

Viltstängslet är förstås inget skydd mot vår huvudmotståndare, sorken. De passiva skydden som går ut på att gynna sorkens fiender, har säkert haft en viss positiv effekt, men har absolut inte löst problemet. Därför har vi nu övergått till att plantera alla träd och buskar som kan vara åtråvärda för sork (vilket är många) i nätkorgar som vi tillverkar av finmaskigt putsnät. Vi har under ett antal år experimenterat med sorknät, men alla tidigare försök misslyckades helt. Det icke-galvaniserade nätet som vi använde först rostade sönder på en säsong och gav därmed inget skydd ens under första vintern. Kyckling- och hönsnät verkar inte vara tillräckligt finmaskigt eller stabilt för att hålla sorken borta och även där blev det svidande förluster redan under första vintern. Till slut hittade jag en intressant studie från Spanien där forskare försökte hitta sork- och mussäkra sätt att så ekollon direkt i skogen. De byggde nätkorgar av galvaniserat putsnät och följde upp planteringarna sju år efter sådden. Min rädsla med denna typ av nätkorg var att de skulle hålla för länge och därmed riskera att skada rötterna eller åtminstone hämma trädens tillväxt. De spanska forskarnas utgrävningar visar dock att även det galvaniserade nätet bryts ner med tiden och framförallt att rötterna helt enkelt spräcker upp nätet utan att lida någon som helst skada. Det viktiga är att maskorna inte är för stora. Putsnätet som man hittar i bygghandeln har maskstorleken 19 mm och det kan redan vara för stort för att hålla sorken borta. Bättre är det då att satsa på nät med maskstorleken 12,7 mm. Det är lite svårare att hitta, men garanterat effektivt mot sork.

Som jag nämnt var även den gångna vintern snörik och sorken skulle därmed ha haft goda förutsättningar att härja ganska ostört under det tjocka snötäcket. Nu verkar det inte ha varit ett sorkår direkt, men återigen förlorade vi några träd som var planterade före nätkorgarnas intåg. Av det 50-talet träd och buskar vi planterade i nätkorgar har däremot alla överlevt vintern. Nätkorgarna är runda eller fyrkantiga och har en nätbotten. Överkanten på korgarna sticker upp 5-10 cm ovan markytan, vilket underlättar vattning och placering av täckmaterial.

Nätkorgarna skyddar dock i första hand mot vattensork och för att försvara träden även mot åkersork och eventuella harar som tar sig igenom viltstängslet har vi kompletterat med stamskydd av plast.

Sorkskydd på lång sikt

Frågan är dock vad som händer när nätkorgarna är nedbrutna efter 5-10 år? Sorkarna lyckades döda flera 7 år gamla träd i våra odlingar, så det behövs skydd även efter de första etableringsåren. Något som vi upptäckte under vintern 2017/2018 var att träden och buskarna som var planterade i den ursprungligen lundliknande miljön i skogsträdgårdens norra del förblev helt förskonade från sorkangrepp. Den enda signifikanta skillnaden som vi kunde notera mellan den gamla vallen och lundmiljön var jordmånens genomväxthet. I lunden kryllar det av för sorken osmakliga vedartade rötter från bland annat gran, tall, asp och björk. Vattensorken, som rör sig för det mesta under jorden, har därför svårt att hitta till fruktträdens godisrötter. Att ta sig igenom grässvålen är däremot närmast friktionsfritt. Gräsrötterna är inte bara lättuggade utan till och med basföda för sorken. Därmed blir de åtråvärda fruktträden och bärbuskarna ett lätt byte för sorken.

Vår slutsats från denna observation är att vi måste öka andelen vedartade rötter i jorden så fort som möjligt. Därför har vi mellan våra huvudgrödor som valnötter, hasselnötter, äpplen, päron, körsbär och så vidare börjat plantera mängder (hundratals) med småträd som vi vet att sorken inte tycker om. Vi köper dem från skogsplantskolor för en spottstyver och planterar dem framförallt på hösten för att slippa vattningen under de första månaderna. Vi planterar dem 1-2 m från huvudgrödorna och sätter dem även i områden där vi ännu inte har börjat plantera ätbara grödor för att bereda marken inför kommande planteringar. Det vi har satsat mest på är klibbal (Alnus glutinosa), men även silverlönn (Acer saccharinum), häckkaragan (Caragana arborescens) och i torrare lägen hybridlärk (Larix x marschlinsii) har vi planterat dussintals av. På köpet får vi mängder med andra fördelar utöver genomrotningen av jordprofilen: Växterna är acceleratorväxter som påskyndar successionsförloppet genom att skapa mer lövskogsliknande förhållanden både ovan och under jord. De skapar ett gynnsamt mikroklimat och gör jorden bördigare, inte minst genom kvävefixerarnas bidrag.

Utöver de köpta plantorna låter vi numera alla självsådda träd och buskar som inte direkt konkurrerar med våra huvudgrödor stå kvar. Tidigare klippte vi ner dem och såg dem som ”ogräs”, men nu har vi insett att de hjälper till att fylla jordprofilen med vedartade rötter och att de i alla fall i grova drag förskjuter successionen åt rätt håll. Först när det uppstår onödig konkurrens om ljus, vatten eller utrymme ryker amträden/acceleratorväxterna, oavsett om de är planterade eller självsådda.

Vår förhoppning är att vi på så vis kan skynda fram successionsförloppet mot en för sorken motbjudande lövskogsliknande miljö när nätkorgarna har förlorat sin skyddsfunktion efter 5-10 år.

I nästa inlägg: Så här bygger vi nätkorgarna.