Hjälp, jag har anlagt min skogsträdgård i en torr sluttning, vad gör jag nu?

I ett tidigare inlägg i denna serie om vattnet i skogsträdgården beskrev jag ett typfall, som jag kallade typfall 1, där vattnet sprids ut i sluttningen och koncentrationen av vattnet i marken är relativt låg. Typfallet är rätt utpräglat, men det finns många mildare varianter av detta med liknande problem, vilket även inkluderar lätta sluttningar. Lägen som vetter mot syd till väst är mer utsatta än nordsluttningar. Även om det är ont om vatten i sådana lägen finns det mycket du kan göra för att ändå kunna få till en skogsträdgårdsliknande miljö:

1. Ta bort vinden. Vinden har en uttorkande effekt i alla lägen och kan du bli av med den är mycket vunnit. En lähäck, ett plank, en mur eller en jordvall är alla möjliga lösningar på vindproblematiken. Mer om lähäckar kommer jag att skriva i ett kommande inlägg.
2. Höj mullhalten. Att höja mullhalten i jorden för med sig bara positivt och som jag skrev för några år sedan gör varje procents höjning av mullhalten stor skillnad på jordens vattenhållande förmåga. I alla fall om du har en lätt jord, med hög andel sand. För fullt så enkelt som jag skrev i inlägget då är det nämligen inte. I finkorniga jordar med hög lerhalt kan det till och med vara så att den vattenhållande förmågan går ner när du ökar kolhalten. Hur det förhåller sig för just din jord kan du räkna ut med en liten räknesnurra som jag byggt i Excel, baserat på en formel som jag hittade i en vetenskaplig artikel från 2003 [1]. Den räknar ut hur många procent vatten din jord kan hålla vid fältkapacitet, alltså ”markens vattenhalt efter det att det fria vattnet avrunnit genom tyngdkraftens inverkan och den nedåtgående vattenrörelsen upphört.” [2]

Det du behöver ta reda på är sand- respektive lerhalten i din jord. Det kan du göra genom att ta en handfull jord, lägga den i en glasburk, fyll på med vatten till 4/5 av glasets volym och skaka om ordentligt, tills alla aggregat har löst upp sig. Efter ett dygn eller helst en vecka kommer du att observera att partiklarna i vattenlösningen har sedimenterat. De största partiklarna lägger sig längst ner, de finaste högst upp. I vanliga fall ser man en tydlig skiljelinje mellan de grova och de fina partiklarna, även om övergången egentligen är flytande.

Ta en tumstock och mät tjockleken på både sand- och lerskiktet. Dela sedan med hela sedimentlagrets tjocklek och multiplicera med 100, så får du fram procentandelen av respektive fraktion.

Nu kan du räkna ut hur stor påverkan en höjning av mullhalten kommer att ha på jordens vattenhållande förmåga. Det som krånglar till det hela att inte allt vatten vid fältkapacitet också är växttillgängligt. Gränsen mellan växttillgängligt vatten och vattnet växterna inte kan ta upp kallas för permanent vissningsgräns. När du får svar från räknesnurran behöver du alltså dessutom dra bort den procentandel som gäller på ett ungefär för din jord. Förvänta dig inga exakta svar, men något så när räcker ju också. I tabellen här nedan kan du se vad den permanenta vissningsgränsen är för olika jordar, baserat på ett diagram jag hittade här:

Om du har en lättlera med säg 20% lerhalt och 30% sandhalt kommer du vid en kolhalt på 2,5% få en vattenhållande förmåga vid fältkapacitet på 32%. För lättleran ligger dock vissningsgränsen på ungefär 18% och då innebär det att jorden kan hålla 14% växttillgängligt vatten, vilket i en jordvolym på en kubikmeter skulle motsvara 140 liter vatten. Höjer du kolhalten till exempelvis 6% ökar halten växttillgängligt vatten till 18%, eller 180 liter per kubikmeter jord. I det här fallet kan alltså jorden hålla 30% mer vatten om du höjer kolhalten från 3 till 6%, något som har stor effekt för växternas välmående.

Kontentan av alla dessa sifferexercis är alltså att du har mycket att tjäna på att höja kolhalten i jorden om din jord inte är allt för finkornig. När det väl regnar kan jorden då absorbera och hålla kvar betydligt mer vatten som kan komma växterna tillgodo när det blir torrt.*

3. Plantera glesare. Planeringsavstånd är ett ämne för sig och jag menar att planteringsavståndet bör bestämmas av tillgången på vatten i den blivande skogsträdgården. Ju mindre vatten det finns, desto större planteringsavstånd helt enkelt.
4. Täck ordentligt. Ett tjockt lager med täckmaterial (helst löv, flis, halm eller hö) håller kvar vattnet och berikar jorden med kolhaltigt material. Täck minst 1 m åt alla håll runt nyplanterade träd och gärna 0,5 m runt nyplanterade buskar. Håll täckningen i gott skick i tre till fem år, så blir etableringen bättre.

5. Dra ner på örtskiktet. Vi ser nog alla framför oss ett superfrodigt örtskikt när vi tänker uppväxta skogsträdgårdar, men där det råder brist på vatten bör vi sänka ambitionsnivån ganska rejält. Använd torktåliga marktäckare som smultron, jordreva, kaukasisk vallört och penningblad och blanda upp dem med torktåliga tuvbildande örter som exempelvis lungrot, spenatskräppa och olika malvor. Så gärna in ängsväxter, de kommer att trivas i längden. Slå av örtskiktet med jämna mellanrum och använd biomassan som täckmaterial runt träden och buskarna. Räkna med att gräset kommer att bli svårt att utrota.
6. Använd konstbevattning. Har du möjlighet till det kan det absolut vara en idé att bevattna din skogsträdgård regelbundet. Det bästa är droppbevattning som spar på vattenresurserna och inte medför samma risk för smittspridning som bevattning med sprinklers.

I nästa del får du tips om vad du kan göra om du istället är drabbad av en för hög grundvattennivå.

*Jag ber om ursäkt för obalansen i den här punktlistan. Jag skulle bara dubbelkolla hur det var med kolhaltens påverkan på jordens vattenhållande förmåga och insåg ganska snabbt att det inte var så enkelt som jag trodde, så det blev en lite längre utvikning här.

Referenser

[1] Rawls, W.J., Y.A. Pachepsky, J.C. Ritchie, T.M. Sobecki, and H. Bloodworth, Effect of soil organic carbon on soil water retention. Geoderma., 116(1): p. 61, 2003.

[2] http://www-vaxten.slu.se/marken/vaxt_vatten.htm