Dödar valnötter verkligen sina grannar? – Del 2

I första delen av det här inlägget konstaterade jag att de allra flesta växterna använder sig av kemikalier för att påverka sin omgivning till sin egen fördel. Mest känd i detta sammanhang är som sagt valnötsväxterna som producerar ämnet juglon.

Juglon är ett i grunden helt ofarligt ämne som återfinns i alla växter inom familjen valnötsväxter, Juglandaceae, inklusive släktena Carya (hickorysläktet) och Pterocarya (vingnötssläktet) utöver släktet Juglans (valnötssläktet). Först när juglon kommer i kontakt med syre oxiderar det och blir då ett växtgift. Den enda välundersökta arten i sammanhanget är svart valnöt, som påvisligen kontinuerligt utsöndrar juglon via sina rötter. För de andra arterna i familjen vet vi inte i vilken grad de utsöndrar juglon via rötterna, även om det är känt att ämnet återfinns i deras vävnad [1, 3, 6]. Det är inte helt klarlagt vad som händer i detalj när känsliga växter utsätts för juglon, men effekten verkar vara att växternas upptag av vatten och näring störs, vilket hämmar deras tillväxt och vilket i kombination med andra stressfaktorer kan leda till växtens död [4].

Mitt intresse för juglonfrågan ökade igen när jag besökte skogen Steiner Wald i Tyskland där svart valnöt hade planterats i ett skogsbruksexperiment för nästan 100 år sedan enligt de årsringar jag räknade på nedfallna och uppkapade träd. Jag möttes inte bara av skyhöga svarta valnötsträd med raka, kvistfria stammar, utan även av ett helt skogsekosystem som är så artrikt att hela skogen har blivit ett 200 hektar stort naturreservat. Det växte massor med andra växter till synes opåverkat av den svarta valnöten. Lönn, ek och ask samsades fint i trädskiktet och bland buskarna fanns både hasselnöt, vinbär och fläder. Örtskiktet hade precis börjat vakna när jag besökte skogen, men där fanns det redan då ramslök, jordreva, blåstjärna, svalört, vitsippa och många andra örter jag inte kände igen.

Samtidigt läser jag rubriker som ”The Curse of the Black Walnut” och ”Black Walnut: the Killer Tree” där svart valnöt beskrivs som ett riktigt hot. Hur går det ihop med mina egna observationer från Steiner Wald och från faktiskt alla andra ställen där jag sett svart valnöt i verkligheten där den verkade bete sig ganska snällt mot sina grannar?

Ståndortsvalet avgör

Det finns flera svar på frågan. Om vi börjar med odlarnas observationer att svart valnöt dödar allt som människan planterar under den har det i min uppfattning nog minst lika mycket att göra med felaktigt ståndortsval som faktumet att svart valnöt producerar juglon. Det går till exempel att läsa att det är svårt att plantera saker precis under kronan av svarta valnötter. Där är svart valnöt inte ensam. I naturen växer den nämligen i bördiga floddalar på djupa, väldränerade jordar med god tillgång till rörligt markvatten [2]. Den är med andra ord van vid närmast obegränsad tillgång till vatten och om den planteras på en lite för torr växtplats blir det bara på grund av vattenkonkurrensen svårt att odla annat intill ett svart valnötsträd. Samma fenomen uppstår kring de flesta träden som står torrt och alla som har försökt att plantera annat bredvid en björk som växer på en torr växtplats vet vad jag menar. Ytterligare ett problem som omnämns i de otaliga odlingsguiderna (till exempel denna) är att svart valnöt skuggar marken väldigt mycket. Kombinationen skugga och torka är den kanske svåraste ståndorten och det är inte konstigt många misslyckas med att odla krävande prydnadsträd under sina svarta valnötsträd. Det går alltså inte att skylla på valnöten allena om förgätmigej eller rododendron inte vill trivas.

Vad säger vetenskapen?

Den vetenskapliga litteraturen ger också en del (tyvärr något motsägelsefulla) svar i frågan. Faktum är att alla valnötter utsöndrar juglon och att svart valnöt verkar vara den som med stor marginal utsöndrar mest av ämnet [6]. Utsöndringen sker kontinuerligt och främst via rötter, och till liten del även genom växtdelar som faller ner på marken där det helt ofarliga ämnet hydrojuglon snabbt omvandlas till växtgiftet juglon [5].

Juglonets giftighet har främst undersökts i labbförsök. Där odlas olika grödor i hydroponiska (jordfria) förhållanden och utsetts sedan för onaturligt höga koncentrationer av rent juglon som tillsätts bevattningsvattnet. Även frön utsätts för juglon och en genomgående observation är att grobarheten minskar avsevärt för vissa grödor som tomat, gurka och sojabönor (men inte för majs och vete) [5]. Svart valnöt är återigen boven, medan extrakt ur nötter av pekanhickory (Carya illinoiensis) och valnöt (Juslans regia) har endast liten effekt på känsliga fröns grobarhet [6]. Jag kan förstå tillvägagångssättet som väljs i dessa labbförsök, eftersom det är svårt att studera juglonets effekt i naturliga sammanhang. I labbförsöken vill man helt enkelt få bort alla tänkbara påverkansfaktorer och kontrollera så många parametrar som det bara går. Dessvärre har det inget med juglonets effekt i naturen att göra överhuvudtaget. I naturliga ekosystem finns det en massa liv i marken, artsammasättningen ovan och under jord är olika på olika platser, juglonkoncentrationen varierar över året och mellan individer, det finns olika mängder vatten, värme, ljus och så vidare. De få gånger man har mätt juglonhalten i jordar har dess effekt med största sannolikhet kraftigt överskattats, eftersom vi inte vet huruvida växttillgängligt juglon är när det är bundet till lerpartiklar och organiskt material [5].

Ändå finns det vissa indikationer på att just svart valnöt kan ta kål på några få arter under rätt omständigheter även i fältförsök. För de andra arterna i familjen valnötsväxter saknas mig veterligen fältförsök. Resultaten som finns kommer i första hand från alléodlingssystem och kommersiellt skogsbruk där svart valnöt planteras tillsammans med andra växter. Den med vår tall ganska närbesläktade weymouthtallen (Pinus strobus) verkar vara extra känslig mot svart valnöt. Vilken roll juglonet spelar i sammanhanget är dock inte klarlagt. Även nordamerikanska arter av alm (Ulmus), ask (Fraxinus), björk (Betula) och även vår inhemska klibbal (Alnus glutinosa) växer sämre eller dör om den planteras tillsammans med svart valnöt. I naturliga skogar har man å andra sidan upptäckt specialiserade bakterier som kan bryta ner juglon [3]. Kanske har det på något sätt dykt upp sådana bakterier i den tyska skogen jag besökte?

Slutsatser

Vilka slutsatser kan vi då dra utifrån detta? Jag känner mig i alla fall inte särskilt orolig över att alla valnötsträd vi har planterat kommer att skapa problem i våra planteringar. Våra svarta valnötter växer på en djup, mullrik sandjord i en dalgång som genomkorsas av mängder med små vattendrag, vilket nästan perfekt motsvarar deras favorithabitat. Här kommer vattenkonkurrens inte bli något problem och träden är så pass glest placerade att det inte är någon större risk att juglonkoncentrationen i jorden blir extrem.

För de övriga arterna i familjen valnötsväxter finns det som sagt inga bevis för att deras juglonproduktion skulle vara ett problem överhuvudtaget. I mina tyska hemtrakter planteras valnöt insprängd bland äppelträden i de gamla fruktlundarna och äppelträden verkar inte lida någon som helst skada av det, trots att de ofta påstås vara extra känsliga för juglon.

Känner du dig ändå orolig och vill skapa samplanteringar kring dina valnötsträd kan du glädja dig åt att juglonkoncentrationen avtar snabbt med ökat avstånd från trädet. Experiment har visat att juglonkoncentrationen redan vid knappt 2 m avstånd från ett svart valnötsträd minskar till mindre än hälften jämfört med koncentrationen vid 1 m avstånd [3].

Det viktigaste är dock att helt enkelt placera valnötsträden på rätt plats från början och leva med att det inte går att skapa komplexa samplanteringar överallt.

Referenser

[1]         HAJ, M.M. and K. Kamel, Determination of Juglone (5-hydroxy 1, 4-naphthoquinone) in Pterocarya fraxinifolia by RP-HPLC. 2006.
[2]         Honkala, B.H. and R.M. Burns, Silvics of North America. Volume 2: Hardwoods. Forest Service, United States Department Agriculture, 1990.
[3]         Jose, S., Black walnut allelopathy: current state of the science, in Chemical ecology of plants: Allelopathy in aquatic and terrestrial ecosystems. Springer. p. 149-172, 2002.
[4]         Jose, S. and E. Holzmueller, Black walnut allelopathy: implications for intercropping, in Allelopathy in sustainable agriculture and forestry. Springer. p. 303-319, 2008.
[5]         Jose, S. and E. Holzmueller, Black walnut allelopathy: implications for intercropping. Allelopathy in sustainable agriculture and forestry: p. 303-319, 2008.
[6]         Qin, C., M. Nagai, W. Hagins, and R. Hobbs, The allelopathic effects of juglone containing nuts. The Journal of Experimental Secondary Science, 1, 2011.