Källkritik

Vi är i full färd med att skriva växtporträtt till den kommande boken om skogsträdgårdsodling och det känns angeläget med ett litet inlägg om källkritik. I början av arbetet med boken använde vi oss mycket av den omfattande databasen Plants for a Future (PFAF). Den är väldigt bra på många sätt men det vi insett är att man bör vara lite försiktig, åtminstone när det gäller ätbarheten hos mindre kända växter som snödroppsträd (Halesia carolina), sibirisk ärtbuske (Caragana arborescens), idegransplommon (Cephalotaxus spp.) och blomsterkastanj (Xanthoceras sorbifolium). Alla dessa har jag skrivit om på den här bloggen och haft ovan nämnda databas och Martin Crawfords fantastiska bok Creating a Forest Garden [1] som källa för uppgifter om deras ätbarhet.

Tar vi snödroppsträdet som exempel, skriver PFAF att det går att äta frukterna. Källorna som stödjer detta är det enormt omfattande uppslagsverket Cornucopia II [2] och Sturtevant’s Edible Plants of the World [3]. Cornucopia II i sin tur hänvisar tillbaka till Sturtevant’s och en annan bok som heter Edible Wild Plants of Eastern North America [4]. Vad säger Sturtevant’s då, en bok som kom ut 1919 och som är en sammanfattning av ett arbete som gjordes huvudsakligen på 1870-talet? Jo, så här står det: ”The ripe fruit is eaten by some people and when green is sometimes made into a pickle.” Ingen källa, ingen mer information. Låter det som en växtbeskrivning du skulle vilja lita på? Sista strået är då boken om vilda växter i östra USA. Där ligger snödroppsträd under kategorin ”törstsläckare” med beskrivningen att man kan ”flytta runt frukten i munnen för dess syrlighet”. Inget mer och absolut inget om att det skulle vara en bra idé att tugga på frukten eller svälja den. Med andra ord har PFAF byggt sina uppgifter om ätbarhet på i våra ögon mycket tveksam information och en ganska slarvig källhantering.

Snödroppsträdets frukter smakar ungefär som salladsgurka, men det finns oss veterligen inga belägg för att de verkligen är ofarliga.

Tyvärr verkar det generellt vara en dålig vana i det här sammanhanget att citera sekundära källor utan att gå tillbaka till ursprungskällan. Vi kan ta ett annat exempel, den mycket omskrivna och hyllade sibiriska ärtbusken (Caragana arborescens). Den har jag själv planterat dussintals exemplar av för att kunna skörda ett flerårigt alternativ till ärtor eller linser. Växten nämns så pass ofta i litteraturen att jag aldrig ens ifrågasatte dess ätbarhet. Här anger PFAF de redan nämnda Sturtevant’s och Cornucopia II som huvudkällor. Dessutom nämns en annan källa, Tanaka’s Cyclopedia of Edible Plants of the World från 1976 [5], ett standardverk som citeras ständigt, men som är nästan omöjligt att få tag på. Vi gjorde oss mödan att åka ända till Uppsala för att bläddra i Sveriges enda offentligt tillgängliga exemplar av denna mytomspunna bok. Det visar sig att den är uppbyggd på ungefär samma sätt som Cornucopia II, med mycket kortfattad information om varje växt och referenser till var informationen kommer ifrån.* Och vad hittar vi? Jo, en referens till gamla Sturtevant’s och ett annat uppslagsverk som vi inte kände till sedan tidigare, boken Dictionary of Economic Plants av J. Uphof från 1968 [6]. Vart den sistnämnde får sin information ifrån är höljt i dunklet, men där går det att läsa att ”Young pods are eaten as a vegetable in some parts of Siberia.”, medan Sturtevant’s skriver den ofta citerade meningen ” The seeds are of culinary value but are used particularly for feeding poultry.”. Ingen vidare källa anges i någon av böckerna. PFAF borde alltså inte ha citerat Tanaka i det här sammanhanget utan bara Uphof och Sturtevants.

Sibirisk ärtbuske – ätlig eller ej?

För att verifiera den här typen av skakiga referenser använder vi oss av Google Scholar, som är en sökmotor för vetenskapliga publikationer. Där fanns det inte en enda referens för snödroppsträdets ätbarhet. Det samma gäller sibirisk ärtbuske, som helt förvånande verkar vara en närmast outforskad gröda. Likaså med blomsterkastanjen. Förvisso kan man utvinna en ätlig olja ur den, men inte utan en massa processande. De flesta publikationerna vi hittade handlade om dess potential som gröda för biobränsle i torra klimat. Den ”ganska söta” smaken som uppges i Cornucopia II kan vi inte heller bekräfta av vår egen erfarenhet. De nötter vi smakat var snarare beska och framkallade hos mig visst illamående, vilket bekräftas av att växten tillhör familjen Sapindaceae, som kännetecknas av frukter med saponininnehåll. Och idegramsplommon undersöks idag mest för dess verksamma ämnen mot cancer, inte som ätbar gröda, även om vi hittat många citat i de botaniska uppslagsverken om att frukten hos Cephalotaxus harringtonia var. nana skulle vara ätlig [5-7]. I vår erfarenhet ger frukterna en obehaglig smak av kåda som etsar fast sig i hela munnen och som inte går bort på flera timmar.

Blomsterkastanj (Xanthoceras sorbifolium) kan bli en biobränslegröda i torra, kyliga klimat, men om den lämpar sig som människoföda är ytterst osäkert.

Eftersom våra eftersökningar bland de vetenskapliga publikationerna inte gav någon frukt kontaktade vi bland annat även experterna Stephen Barstow, Eric Toensmeier och Martin Crawford, men ingen av dem hade några andra källor att tillgå. Att det saknas vetenskaplig forskning om dessa växters ätbarhet behöver givetvis inte betyda att de inte är ätliga. Vi hoppas på mer forskning om dessa grödor. Till dess törs vi inte rekommendera dem som matgrödor och har lagt dem in på vår ”svarta lista” i boken över växter vi valt bort med flit.

Vet du mer om dessa växter än vi? Hör gärna av dig till oss på skogstradgard@gmail.com!

* Tyvärr finns en stor del av referenserna i Tanaka endast på japanska och många av dem är från tidigt 1900-tal.

Referenser

[1]          Crawford, M., Creating a forest garden : working with nature to grow edible crops. Totnes: Green Books, 2010.
[2]          Facciola, S., Cornucopia II: A Source Book of Edible Plants. Kampong Publications, 1998.
[3]          Hedrick, U.P., Cyclopedia of Hardy Fruits. 1938.
[4]          Fernald, M.L., A.C. Kinsey, and R.C. Rollins, Edible wild plants of eastern North America. New York: Dover Publications, 1996.
[5]          Tanaka, T. and S. Nakao, Tanaka’s Cyclopedia of Edible Plants of the World Cyclopedia of Edible Plants of the World. Yugaku-sha, Tokyo, 1976.
[6]          Uphof, J.C.T., Dictionary of economic plants. Dehra Dun, India; Ruggell, Germany; Köenigstein, Germany: Bishen Singh Mahendra Pal Singh ; A.R.G. Gantner ; Koeltz Scientific Books [distributor], 1968.
[7]          Huxley, A., M. Griffiths, and S. Royal Horticultural, The new Royal Horticultural Society dictionary of gardening. New York: Grove’s Dictionaries Inc., 1992.

9 thoughts on “Källkritik”

  • Mycket bra artikel! Jag hoppas ni är lika källkritiska när det gäller allt material i boken. Det finns få områden med så mycket myter, tyckande som blir till sanningar och cirkelreferenser som inom trädgårdsodling. Jag ser fram emot att läsa boken när den kommer! : )

    • Tack! Vi gör vårt bästa även med övriga innehållet i boken. Jag tror vi är uppe i 300 vetenskapliga referenser nu och det blev en hel del överraskningar, även trevliga sådana.

  • Tack, tack, tack. Jag kan inte tänka mig något viktigare för permakultur-kretsar än att börja ta källkritik på allvar. Egentligen otroligt hur mycket auktoritet många vill ge åt hear-say och hur långlivade såna rykten kan vara. Påminner mig om begreppet ‘Dynamiska akkumulatorer’, som också har florerat inom permakultur-kretsar, men som helt saknar vetenskaplig bas (och om man går tillbaka till ursprungliga källa hittar man ju Robert Kourik som sedan har tillbakavisat begreppet, men det fortsätter ändå).

    • Tack själv! Ja, det där med de dynamiska ackumulatorerna är knepigt. Även om själva begreppet är fel och inte alls vedertaget finns det en hel del i forskningen som stödjer själva grundidén. Jag skrev om dynamiska ackumulatorer när jag nyligen hade börjat blogga och kopierade i princip bara det som står i alla böcker. Ingen källkritik där! Men sen har jag också insett att verkligheten är mer komplex än så. Jag tror dock att det är fel att haka upp sig på begreppet ”dynamisk ackumulator” och tro att man skulle kunna förklara något med mineralinnehållet i olika växters blad. Det säger ju ingenting om vart mineralerna kommer ifrån, alltså om de är återvunna från det översta jordlagret eller uppdragna från djupare horisonter. Jag har nu som hastigast sökt lite på begrepp som ”mineral uplift from deep soil horizons” och fått upp ett gäng intressanta studier på det där. Det verkar vedertaget att vegetation förändrar mineralfördelningen i jorden och att de mineraler som det är mest brist på anrikas i det översta jordlagret där de kan snabbt återcirkuleras: https://link.springer.com/article/10.1023%2FA%3A1010760720215?LI=true. Vissa växter verkar vara bättre på att omfördela näringsämnen och tydligen gör de det för att de helt enkelt har ett större behov av dessa ämnen: http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1890/03-0245/full. Jag har inte kunnat hitta några listor över det här, men den här studien tolkar jag som att kanadensiskt gullris kan kicka igång ett ekosystem för att den är mycket bra på att göra mer fosfor tillgängligt i de övre jordlagren: https://link.springer.com/article/10.1007/s00374-005-0039-4. Ännu bättre på det verkar den fruktade parksliden vara: http://www.bioone.org/doi/abs/10.2980/1195-6860(2007)14%5B230:IBFJIT%5D2.0.CO;2. När jag läser sammanfattningen av den här studien får jag en idé att man under kontrollerade former skulle kunna introducera aggressiva invasiva arter för att höja bördigheten på ett ställe, men det kanske är en dum idé: https://link.springer.com/article/10.1007/s00442-008-1054-6. Ser fram emot att borra ner mig mer i det här 🙂

  • Chemical Investigation of Caragana arborescens Shoots (https://www.researchgate.net/publication/243458710_Chemical_Investigation_of_Caragana_arborescens_Shoots) med hänvisning till rysk källa: The decoction of flowering shoots of this species is used in traditional medicine of the Buryatia Republic as an antiinflamatory and immunostimulant.

    The comparation of drought resistance between Caragana species (Caragana arborescens, C. korshinskii, C. microphylla) and two chickpea (Cicer arietinum L.) cultivars https://www.researchgate.net/publication/287190368_The_comparation_of_drought_resistance_between_Caragana_species_Caragana_arborescens_C_korshinskii_C_microphylla_and_two_chickpea_Cicer_arietinum_L_cultivars) Caragana arborescens, C. korshinskii, C. microphylla, deciduous shrubs, commonly found in desert and semi-desert zones, northwestern China, and have important ecological and economic values: including playing a key role in vegetation succession from shifting sand dune to sandy grassland, helping to restore degraded land and serving as supplemental forage for livestock.

    • Mark Shepard nämner ärtbusken i boken Restoration Agriculture, och att det skulle finnas forskare i Kanada som har visat intresse av att förädla fram sorter som passar för storskaligare odling. Gissar att dessa forskare (om de inte enbart var intresserade), kan ge tips på källor. Mark har kanske också källor? Mycket kunskap kan ju finnas i böcker, vars information inte nödvändigtvis är sökbar via tidskriftsdatabaser.
      Daniil Olennikov, citerad ovan av Eva, kanske också kan ge mer information om den ryska litteraturen?

      Tror i det här sammanhanget att man också bör ställa frågan vad som skulle hända om det skulle behövas helt säkra vetenskapliga belägg om hälsosamhet för allt vi stoppar i oss. Köttdebatten är ju ett träsk t.ex., i vilket tveksamma observationsstudier har hittat statistikt signifikanta, men likväl minimala risker kring köttätande, som likväl blåses upp till ”rött-kött-dödar-dig”-larm i ännu tveksammare tidningsrubriker — samtidigt som nyligare och bättre genomförda studier helt och hållet avblåser risken med köttätande. Och likväl har vi idag den debatt som vi har i Sverige, där kött oftast sägs vara dåligt för hälsan. I ljuset av den typen av fenomen kan det kanske finnas en sannolikhet att stämpeln ”ÄTLIG och HÄLSOSAM” för sibiriska ärtor, och annat oprövat i Sverige, blir väldigt svår att sätta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.