Lärdomar från 12 veckors torka

Efter inlägget om vårt bevattningssystem har många undrat hur det har gått för oss i extremtorkan och den ovanliga värmen. Tack vare vinterns rikliga snömängder, som i och för sig ställde till med en del problem, var samtliga dammar fyllda till bredden i början av vegetationsperioden och även markvattenförrådet var välfyllt. Under maj fick vi dock så lite som 50% av den normala nederbörden för månaden, medan medeltemperaturen var mer än 5 grader över normalt. Därför kom örtskiktet aldrig igång riktigt. Alla satsade på en massa tillväxt i majvärmen, men straffades snabbt när det översta jordlagret torkade ut efter ett par veckor. Många växter vissnade ner betydligt tidigare än de brukar göra.

Träden och buskarna som planterades för två år sedan eller tidigare klarade sig utmärkt fram till mitten av juli, när även de fick problem att förse sitt vattenbehov. Då gick det snabbt och de flesta började visa tydliga tecken på vattenstress, som slokande, missfärgade blad och dålig kartutveckling. Under julis första 27 dagar fick vi i princip ingen nederbörd alls, samtidigt som temperaturen fortsatte att ligga nästan 5 grader över normalvärdet. Det enda riktiga regnet mellan början av april och slutet av juli kom strax före Midsommar när vi fick 18 mm nederbörd.

För att hushålla med våra vattenreserver begränsade vi konstbevattningen från juli till våra onödigt talrika nyplanteringar (mer om det i ett kommande inlägg), plantskolan, växthuset och grönsakslanden. Plantskolan och växthuset vattnade vi dagligen, medan övriga vattnades varannan eller var tredje dag. Uttaget från vår stora damm blev runt 1000 liter om dagen.

Från mitten av juli började det dock bli stressigt. De 100 000 liter vatten som brukar finnas i de övre fyra dammarna hade reducerats till ungefär 10 000 liter, trots att vi inte hade tagit ut en droppe ur dem. I den stora dammen reducerades vattenmängden med 2 000 liter om dagen, dubbelt så mycket som vi tog ut med pumpen, och i slutet av juli var vi två veckor ifrån att få slut på vatten i alla våra reservoarer. Det hela löstes genom det väldiga regnet på 66 mm vi fick 28-30 juli. Sedan dess har den bruna savannen omvandlats till den saftigt gröna skogsträdgården vi är vana vid.

Hade det kunnat bli ännu värre?

Så här i efterhand är jag väldigt glad för erfarenheterna som den här sommaren har gett oss. Det är bra att testköra våra system innan vi har gjort oss mer beroende av dem för vår överlevnad. Väderextremen lär ju bli ännu vanligare, så det är bra att vara förberedd på att vad som helst kan hända. Nu skulle man kunna tycka att det knappt kan bli värre än det var, med en statistiskt ofattbart osannolikt varm maj och en juli månad som var den varmaste på minst 260 år, men det hade faktiskt kunnat bli ännu värre. Hade vi inte haft sådana enorma snömängder denna vinter hade vattenförråden antagligen tömts ett antal veckor tidigare än de gjorde. Hade det förlösande regnet i slutet av juli uteblivit hade vi behövt flytta hela plantskolan med tusentals plantor till ett sjönära läge för att få dem att överleva och hade förmodligen inte haft mycket att skörda från grönsakslandet.

Utifrån det har vi dragit en del slutsatser för kommande säsonger för att gardera oss för både torka och extremvärme.

Satsa mer på höstplantering

I vårt kärva klimat där tjälen kan gå in i marken relativt tidigt på hösten brukar jag föredra att plantera på våren, men efter denna sommar kommer vi att satsa mer på sensommar- och höstplantering. Känsliga växter som mullbär, valnöt, kastanj och liknande kommer vi att plantera under våren och försommaren även i fortsättningen, med allt vad det innebär för vattningsbördan. Allt som är något så när härdigt och samtliga örtartade växter kommer vi dock att börja sätta ner i jorden under perioden mitten av augusti till slutet av september, så att de klarar sig bättre genom första sommaren.

Skaffa en extra pump (eller två)

En sak som jag försökte förtränga hela sommaren är att vår pump faktiskt hade kunnat gå sönder. Vi har några reservdelar hemma, men man vet ju aldrig vilken del som kommer att gå sönder. Därför kommer vi att införskaffa en till pump eller helst två för att inte behöva råka ut för längre driftavbrott. Efter att ha vattnat två timmar varje dag i helvetshettan med slang vill jag inte ens tänka på hur det hade varit att vattna allt med vattenkanna från de sinande dammarna.

Utöka lagringskapaciteten

Avdunstingen och växternas vattenförbrukning gjorde att vattennivån i dammarna sjönk i rasande fart under andra halvan av juli. Därför kommer vi att utöka vattenlagringen i de vackra vita tankarna på markens högsta punkt. Där kan varken växter eller solen och vinden komma åt och sno vattnet som vi behöver till plantskolan och grönsaksodlingen. Redan nu har vi utökat kapaciteten till 4 000 liter och kommer att utöka den till 6 000 liter inför nästa säsong. Då klarar vi även en längre driftstörning om pumpen skulle lägga ner.

Förutom pumpsystemet passade vi även på att gräva ytterligare damm som fångar upp en del av vattnet som tidigare bara skapade problem i grönsakslanden. Dammen rymmer inte mer än 15 000 liter, men det är bättre än inget. Det är inte omöjligt att det blir fler dammar framöver.

Fler slangar

När dammarna i trädgårdens övre del var uttorkade fick vi gå 50 m med vattenkannor för att vattna de plantor vi hade planterat utom räckhåll för våra bevattningsslangar. Den enkla lösningen är att skaffa fler slangar, så att vi kan nå hela odlingen med dem.

Observationer på landskapsnivå

Bortsett från erfarenheterna i våra egna odlingar var det intressant att gå runt i landskapet med öppna ögon denna sommar. Var lyckas naturen skapa produktion trots torka och överhettning var en fråga jag hade med mig på alla mina utflykter under sommaren. Mönstret trädde fram tydligt, eftersom torkan fungerade som en kontrastvätska för att förstärka skillnaderna i landskapet. Frodigast växte det i svackor, dalgångar och längs med diken där det finns rörligt markvatten. Nordsluttningar, som under mindre varma och torra år anses vara dåliga ur odlingssynpunkt, blev plötsligt relativt högproducerande områden. Områden där det enda vattentillskottet kommer från nederbörden och där inget nämnvärt markvattenflöde förekommer drabbades däremot värst av torkan. Det var där man kunde se träd med gula blad redan i mitten av juli.

Slutsatsen som jag dragit av dessa observationer är att jag kommer att värdera nordsluttningarna  och andra skuggiga platser högre och börja plantera ätbart även där – tur att nästan halva vår odlingsfastighet vetter mot norr.