Nötodling i Sverige – Del 5: Ekar

Ekarna tillhör inte de första träden vi tänker på när det gäller ätbara nötter. Ändå har de använts som föda i många delar av världen under hundratals eller rentav tusentals år. I Korea utgör de än idag en viktig kolhydratkälla.

När jag skriver det här inlägget tuggar jag på några söta ekollon från en underart till steneken (Quercus ilex subsp. rotundifolia) som under århundraden har gynnats av människorna i den sydspanska Genal-dalen där jag befinner mig i en liten isolerad bergsby som är omgärdad av skogar av kastanjer och sötekar. Ingen som jag frågat här kommer ihåg om de söta ekollonen har använts till något annat än tilltugg, men de utgör fortfarande en viktig del av de iberiska grisarnas föda och skulle absolut kunna vara en bra kolhydratkällor för människor också.

Till skillnad från de spanska sötekarna innehåller de flesta ekarnas frukter mer eller mindre mängder tanniner som ger en besk smak. Den vanligaste eken i Sverige är skogseken (Quercus robur), vars frukter har hög tanninhalt som måste lakas ur innan frukten kan användas som människoföda. Traditionellt lade man tygsäckar fyllda med skalade och krossade ekollon i bäckar för att under några timmars tid laka ur dem. En modern och väldigt smart variant av detta för husbruk är att lägga skalade och krossade ekollon i en mindre tygpåse som man stoppar i en toaletts vattenbehållare (ännu smartare är det förstås att ha en komposttoalett och använda den traditionella metoden). När vattnet inte längre är missfärgat när man spolar vet man att tanninerna har lakats ur [1]. Problemet med urlakningsprocessen är att även mineralämnen lakas ut, vilket avsevärt minskar ollonens matvärde. Därför kan det vara lämpligt att odla arter av ek som har naturligt lågt tannininnehåll. Lämpliga arter för svenskt klimat skulle kunna vara

• Vitek (Quercus alba)
• Bebbs ek (Quercus x bebbiana)
• Kärrvitek (Quercus bicolor)
• Kardborrek (Quercus macrocarpa)

även om det finns mycket lite information om hur de klarar sig i våra breddgrader. Vi kommer att plantera Quercus bicolor och Quercus macrocarpa i Puttmyra skogsträdgård i vår och hoppas på att få tag på Quercus alba så småningom, även om chanserna är små att de kommer att trivas i vårt klimat.

Fullväxta ekar kan ge 7,5 ton ekollon per hektar, men de flesta arter har en tendens att ge en oregelbunden skörd, med två till fem år mellan skördarna [2]. Många arter ger dessutom sin första skörd först efter 25 till 30 år. Enskilda träd kan ge mellan 90 och 300 kg ollon per skörd, beroende på art. Ska eken bli en del av vår basföda kommer det alltså att kräva ganska långsiktig planering och tålamod, något som vi kanske inte har visat oss vara så bra på de senaste decennierna.

En annan nöt som tar lite tid på sig att ge frukt är nöttallen som vi ska titta närmare på i nästa inlägg.

Litteratur

[1] Gustafsson, M., 2013 [personlig kommunikation].
[2] Crawford, M., The oaks. Agroforestry News, 20(1): p. 1-40, 2011.