Sveriges äldsta skogsträdgård?

Förväntningarna var redan från början ganska höga när jag och tre andra växtintresserade Stjärnsundsbor skulle åka till Medelpad på jakt efter den svårfångade Loiko-valnöten. Vi skulle besöka Ove Johansson som i början av 2000-talet på något sätt lyckades få 100 härdiga valnötsplantor från Vitryssland till Sverige. Vi visste att han även var intresserad av att odla vindruvor och att han hade några hasselbuskar som skulle kunna vara intressanta. Att vi skulle hitta Sveriges förmodligen både äldsta och största skogsträdgård hade ingen av oss räknat med.

På väg genom Indalsälvens vackra dalgång började vi ana att vi var på väg till något speciellt. Landskapet påminner mer om Norge än Sverige. De finaste gårdarna har branta bergsväggar bakom sig mot norr och oändligt långa sluttningar med några hundra meters höjdskillnad framför sig mot söder och ner mot Indalsälven. Allt tydde på ett exceptionellt mikroklimat i den här dalgången.

Redan i den lilla orten Indal möttes vi av en överraskning. Av en slump såg vi några valnötsträd skymta i en liten park. Det var manchuriska valnötter som hade gott om frukter. När vi tittade oss omkring upptäckte vi även hasslar, diverse äpplen, körsbär, havtorn, rosenkvitten och många ätliga och icke-ätliga perenner. Vi hade hamnat i en ganska uppväxt skogsträdgård, även om den bestod av fler prydnadsväxter och hade rakare stigar än vad vi var vana vid. Vi anade att Ove Johansson hade haft sina fingrar med i spelet och mycket riktigt visade det sig att han var en av initiativtagarna till Indalsparken som anlades 2003 i samarbete med kommunen.

När vi började närma oss Ove och Margaretas hus i Östloning såg vi bara en vägg av grönska där huset skulle ha varit. Ståtliga hasselbuskar som var översållade med nötter hängde ut över vägen. Vinrankor vällde över buskarna och bakom hasslarna såg vi fina lindar, ekar och till och med bokar. I diket växte ett valnötsträd. Uppfarten ledde oss in i en ädellövskog som kanske skulle kunna ha hört hemma i södra Sverige, men absolut inte i Medelpad.

Under middagen berättar Ove att han började plantera ädellövträd redan i början på 1970-talet när de köpte gården med sina 10 ha mark. Över 2 ha av det som var öppna gräsmarker då har nu förvandlats till lövskog. Det var ”drömmen om södern” som Ove uttrycker det som var drivkraften bakom hans skapande under alla dessa år. Det som är anmärkningsvärt med trädgården är att den inte alls känns som ett arboretum, som det lätt kan göra hos andra växtsamlare. Ove förklarar att han hela tiden har tänkt i olika skikt: Höga träd, låga träd, höga buskar, låga buskar, örter och marktäckare. Precis som i en skogsträdgård alltså.

För att skapa denna trädgård har Ove samlat in frön och plantor från en mängd olika platser i hela landet. För honom handlade det om att hitta de härdigaste och mest välanpassade ekar, lönnar, lindar, askar, bokar och hasslar. Dessa utgör stommen i hans trädgård, men det finns många exoter också och Ove odlar både valnöt, björnbär, mullbär och till och med fikon på friland. Klimatförändringen har varit på Oves sida. Ekarna, som tidigare inte kunde sätta frukt i de här trakterna, började föryngra sig 1998 och överallt ser vi små fröplantor. Hans livsdröm är att se bokarna börja fröa av sig, men än har de inte kommit så långt. Mest anmärkningsvärt är kanske att hasslarna är så enormt produktiva på denna höga breddgrad.

I nästa inlägg: Hur Ove lyckades få Sveriges bästa fruktsättning på sina hasselbuskar.