Sorkbekymmer? – Del 2

I förra inlägget konstaterade jag att många av de mest kända bekämpningsmetoderna mot sork inte fungerar i längden. Men lite hopp finns det ändå genom att kombinera olika metoder som jag ännu inte nämnt med varandra.

Det går nämligen att missgynna sorken genom att påverka dess habitat, skydda varje enskilt träd, använda fällor och att gynna dess fienden. Som vi sett skulle man kunna se den unga skogsträdgården som något som sorkens drömhabitat, men att se till att hålla allt gräs som finns kvar kortklippt kan vara ett sätt att försvåra för sorken. Särskilt åkersorken är lätt att hålla på avstånd om vegetationen kring de känsliga träden hålls kort. Snörika vintrar är det en god idé att trampa ner eller skotta bort snön runt träden. Att skotta bort snö kan även vara ett bra sätt att få tjälen att gå ner djupare i marken och därmed försvåra vattensorkens grävande. Annars är möjligheterna till habitatförändring rätt begränsade i skogsträdgårdssammanhang, även om skogsträdgården med tiden ”växer ifrån” sorken. Den skuggigare och fuktigare mogna skogsträdgården är inte sorkens favorithabitat.

Åkersorkens ringbarkning kan förhindras genom att sätta plaströr eller gnagskydd runt stammarna, det har fungerat utmärkt för oss och vi har ännu inte fått något ringbarkat träd. Tyvärr har vi haft dålig erfarenhet med det ganska dyra sorknätet som görs av vanligt stål som rostar sönder med tiden. Hos oss rostade det efter bara en säsong och vi har förlorat flera träd som egentligen skulle ha varit skyddade. I en tysk rapport [2] hittade jag uppgifter om att de hade tillverkat nätkorgar av vanligt 50 cm brett förzinkat sexkantsnät (20 mm maskstorlek). De använde 70 cm per korg och träden skulle inte ha hämmats i sin tillväxt, samtidigt som alla sorkproblem upphörde.

Det finns till och med färdiga sorkkorgar att köpa i Tyskland. Där står det att vanligt sorknät (det som rostar) fungerar bra i sandjordar, men att det rostar för fort i lerjordar. Enligt tillverkaren kan trädens rötter lätt vidga maskarna i det förzinkade nätet utan att ta skada. Ytterligare en variant på detta är att skapa en ring av nät med öppen botten där rötterna kan växa fritt neråt, då sorken inte gräver alltför djupt. För att jämföra de olika metoderna använde jag både oförzinkat, förzinkat nät med botten och förzinkat nät utan botten när jag anlade en liten äppellund på 13 träd i utkanten av skogsträdgården. Om 10 år eller så borde det bli tydligt om det förzinkade nätet verkligen inte hämmar trädens tillväxt.

Fällor tillhör de mer kraftfulla åtgärderna mot sork. Vattensorken bygger vidsträckta underjordiska gångar och i SLU-rapporten rekommenderas fällan TopCat som sätts ner i uppifrån i gångarna. I Sverige är det lätt att hitta en plastvariant som heter SuperCat och den har fungerat bra för oss. Fällor är mest effektiva om de används på våren. Under sommaren kan sorkpopulationen svälla till 500 eller fler individer per hektar, men efter den långa vintern kan de vara så få som 2-20 individer per hektar. Att slå till då kan göra att sorkpopulationen försvinner helt för säsongen. Även snart, framåt slutet av augusti är det en bra tidpunkt att sätta ut fällor. Då flyttar nämligen sorkarna från sädesfälten till sina vinterkvarter i vallar, bär- och fruktodlingar, plantskolor osv. där det finns gott om rötter att äta sig mätt på under vintern [3].

Det vi har satsat mest på på sistone (förutom fällorna) är att gynna sorkens fienden. Och det finns många sådana. Sorken är nämligen basfödan för en mängd olika rovdjur. Ugglor är bäst då de är aktiva samtidigt som vattensorken, det vill säga på natten. Även vessla, hermelin och mink är (där de finns) skickliga sorkjägare och andra vanliga rovdjur som räv, lo, iller, mård, grävling, katt, hund, huggorm och diverse andra rovfåglar äter gärna sork. Vi har försökt gynna huggormen (som för övrigt är fridlyst i Sverige och i princip ofarlig om den inte provoceras) genom att bl.a. anlägga solbelysta stenrösen. Även under den annars för sorken gynnsamma svarta plasten stormtrivs huggorm. Dessutom har vi satt upp flera rovfågelpinnar och är i det lyckliga läget att det finns ett antal ugglor i den ganska opåverkade gammelskogen som omringar skogsträdgården. Även stora rishögar och skogsträdgårdens varierade topografi och vegetation skapar potentiell livsutrymmen för sorkätare.

Slutsatsen är alltså att vi får lära oss att leva med sorken i den unga skogsträdgården och att det inte finns något hundraprocentigt skydd för nyplanterade träd. Men med tiden förändras förstås skogsträdgårdens struktur och det borde uppstå en sorts balans mellan sorken och dess fiender. För att minska de eventuella skadorna kan vi se till att skapa habitat åt dessa fienden och att använda fällor på ett klokt sätt. Det gäller att komma ihåg att det behövs åtminstone lite sork om vi vill ha sorkens fiender kvar i närheten av skogsträdgården. Kanske kan det även vara en god idé att plantera tätare för att låta sorken sköta en del av gallringen. Detta är förstås betydligt billigare om vi ser till att föröka växterna själva, genom frösådd, ympning, sticklingsförökning eller andra vegetativa förökningstekniker som jag beskrivit i tidigare inlägg.

Litteratur
[1] Jansson, R., J. Albertsson, S.A. Svensson, and t.o.p.S.L.U.A. Område jordbruk – odlingssystem. Bekämpning av vattensork och åkersork i svensk fruktodling underlag till utbildningsmodul. 2010. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:slu:epsilon-5-153
[2] Pelz, H.-J., Wühlmäuse – Biologie und Bekämpfung. 2000.
[3] Jensen, K. Sorkar på väg in i odlingarna i Odlarbrev från Länsstyrelsen, 8 augusti 2016.