Torrsverige

Många tycker det är spännande med att vi har anlagt fem stycken dammar i Puttmyra skogsträdgård och jag får ofta förfrågningar via mejl om hur vi gjorde för att hålla kvar vattnet i dammarna. Därför har jag länge planerat att skriva ett inlägg med dammgrävartips. Egentligen är det väldigt enkelt att anlägga fungerande dammar, men det krävs en del förkunskap inom hydrologi för att kunna komma dit. Därför blir det nu en längre utvikning (i sju delar) om vattnet i skogsträdgården, hur både topografi och geografi spelar in och hur vi kan minimera konkurrensen om vatten i skogsträdgårdsodling. Men om ett tag, det lovar jag, blir det handfasta tips om dammgrävning!

I ett inlägg som jag skrev i augusti 2014 gav jag tips om hur vi kan åstadkomma en uthållig vattenhantering i skogsträdgården utifrån att det hade varit några torra veckor sommaren 2014. Under de senaste åren har jag dock lärt mig att det snarare är regel än undantag att det är ont om vatten under sommarhalvåret. Rent intuitivt hade jag, som säkert många andra, trott att det finns gott om vatten och att vi i Sverige inte behöver bry oss om att spara vatten, förutom just när det inträffar en torkperiod lite då och då. Men det visar sig att det nästan alltid råder vattenbrist i stora delar av Sverige under vegetationsperioden.

Beviset för detta påståendet finns lite undangömt på SMHI:s hemsida under rubriken ”Avdunstning”. Avdunstning är ett begrepp som består av två skilda fenomen. Dels är det vattenavgången från mark- och vattenytor, från snö och från våta växtdelar. Denna vattenavgång kallas för evaporation. Den andra delen av avdunstningen kallas för transpiration och det är den vattenavgången som sker från växterna när de suger upp vatten från jorden för att transportera näringsämnen, när de skapar spänst i sina blad och stjälkar, när de kyler bladen och när de tar upp koldioxid från luften. Man skulle grovt kunna säga att evaporationen är en onödig vattenförlust ur växternas perspektiv, medan transpirationen fyller en viktig fysiologisk funktion. I praktiken går det dock nästan inte att säga om en vattenmolekyl i luften har hamnat där tack vare evaporation eller transpiration, så därför läggs båda vanligtvis ihop till begreppet evapotranspiration, eller helt enkelt avdunstning.

På SMHI:s hemsida finns det alltså två kartor, en över den faktiska årsavdunstningen och en över den potentiella årsavdunstningen. Kartan över den faktiska årsavdunstningen visar hur mycket vatten som beräknas avdunsta från marken, sjöar, vattendrag, växter och så vidare under ett genomsnittsår. Hur stor avdunstningen blir bestäms främst av

• vinden (den enskild viktigaste faktorn utöver hur mycket vatten som finns tillgängligt),
• temperaturen,
• solinstrålning och
• jordart.

Kartan över den potentiella årsavdunstningen visar hur mycket som skulle kunna avdunsta om det fanns obegränsade mängder med vatten. Den potentiella årsavdunstningen är alltid större eller i bästa fall lika med den faktiska årsavdunstningen. När det finns ett underskott på vatten, alltså när den potentiella årsavdunstingen är större än den faktiska börjar växterna lida. De kan inte fotosytetisera lika bra, tappar spänsten i bladen och stjälkarna och drar ner på biomassaproduktionen. Ju mindre skillnaden mellan potentiell och faktisk årsavdunsting, alltså ju mindre underskottet på vatten är, desto högre är produktiviteten och tillväxten i odlingen.

Jag har gjort mig mödan att lägga SMHI:s två kartor på varandra (SMHI hade inte möjlighet att göra det med sina kartprogram) för att se hur skillnaden mellan de två är och resultatet är verkligen häpnadsväckande. Det som min karta visar är att endast några små (de gulmarkerade) områden lider av inget eller litet underskott (max 100 mm) på vatten. Resten av Sverige är mer eller mindre vattenbegränsat, där alltså vattnet är den begränsande faktorn för växternas tillväxt. Särskilt förvånad blev jag över att det inte bara är Gotland och Öland som lider av ett stort underskott, utan även stora delar av norrlandskusten och Dalarna. Även Puttmyra skogsträdgård ligger mitt i det området med störst underskott på vatten i Sverige. Det som är skillnaden mellan norrlandskusten och öarna är dock att varenda rännil, bäck, å och slutligen älv som har sitt ursprung i Norrlands inland passerar igenom det rödmarkerade området, medan Gotland och Öland inte har något externt vattentillskott att förlita sig på.

Den här rödfärgade kartan kan se mycket hotfull ut, men det finns fler invändningar som gör att den behöver tas med en nypa salt. För det första bygger SMHI:s värden på mätdata och beräkningar med en väldigt grov upplösning. Verkligheten på varje enskild plats ser förstås helt annorlunda ut, eftersom vattnet fördelar sig ojämnt i landskapet. Hur det fördelar sig har till stor del med topografin att göra, alltså terrängens fysiska form. Ju högre upp på topparna vi kommer, desto torrare tenderar det att bli, medan vi hittar mest vatten i dalgångarna och låglandet. För det andra återspeglar kartan den vegetation som finns idag i Sverige. Som bekant är det endast en ytterst liten del av Sveriges yta som är täckt med skogsträdgårdar och avdunstningen från en skogsträdgård är en helt annan än från en barrskog eller ett öppet fält. Men hur törstig är en skogsträdgård egentligen? Mer om det i nästa inlägg!

Litteratur:

Grip, Harald. och Rodhe, Allan. Vattnets väg från regn till bäck. Uppsala: Hallgren & Fallgren, 2000.

Malm, Peteroch Berglund, Peter. Greppa näringen. Bevattning och växtnäringsutnyttjande. Hushållningssällskapet Kristianstad, 2006. http://www.lansstyrelsen.se/skane/SiteCollectionDocuments/Sv/miljo-och-klimat/vatten-och-vattenanvandning/bevattning/Bevattning_greppa_broschyr.pdf.