Frodiga dalgångar och torra sydvästsluttningar

I förra inlägget nämnde jag att topografin, alltså terrängens fysiska form, har en avgörande inverkan på om din skogsträdgård kommer att lida av brist på vatten eller om den kommer att frodas och växa som en djungel. Men först lite mer grundläggande hydrologi: Allt vatten på våra platser som vi inte tillför på konstgjord väg är vatten som en gång har fallit ner på jorden som regn eller snö. På våren, under snösmältningen och tjällossningen är det ofta stora vattenmängder som rör sig genom landskapet, medan vi ofta drabbas av den av bönderna fruktade försommartorkan senare på året. Under hela odlingsperioden brukar vattentillgången minska, innan vattenreservoarerna i landskapet fylls på igen framåt hösten. Av den anledning börjar det hydrologiska året 1 oktober och slutar 30 september.

Nu i slutet av vintern finns det mycket vatten landskapet som är magasinerat i form av snö. Under snösmältningen frigörs allt väldigt fort och det kan lätt bli lite för blött under denna årstid.

Det som driver vattnets rörelse genom landskapet är gravitationskraften, som drar vattnet ner från bergen och kullarna, genom låglandet och slutligen till havet. Varje bäck och varje å drivs av gravitationen. På vägen fastnar det förstås en hel del vatten i olika så kallade magasin. Det kan vara sjöar, glaciärer, mark- och grundvatten samt växter och djur. En stor del av detta vatten når aldrig fram till havet, utan avdunstar och går direkt tillbaka till atmosfären (och blir därmed en del av den faktiska avdunstningen som jag skrev om i första inlägget).

En sak som är mycket viktig att känna till i det sammanhanget är dock att det mesta vattnet som rör sig genom landskapet inte gör det i form ytvatten, utan i marken. Detta har att göra med att vi i Sverige sällan får väldigt stora nederbördsmängder på en gång. Oftast kan jorden absorbera det mesta vattnet som regnar ner och då blir regnvattnet till markvatten. Sandjordar kan exempelvis absorbera ungefär 50 mm nederbörd per timme, moränjord 25 mm, trädgårdsjord 12,5 mm och tung lera så lite som 5 mm per timme [1]. Men till och med regnmängder på 5 mm per timme är sällsynta hos oss och ytavrinning sker, förutom under snösmältningen när stora mängder vatten frigörs, inte mer än några gånger per år på de flesta platser i Sverige.

Varje plats påverkas alltså både av det rådande nederbördsmönstret och det vattnet som drar förbi på sin väg genom landskapet. Och ju mer ”landskap” som finns uppströms från den plats där vi odlar, desto större är den potentiellt tillgängliga vattenmängden. Därför är norrlandskusten lämpligare för skogsträdgårdsodling än södra Gotland.

Utifrån denna korta utvikning om vattnets kretslopp kan vi skilja mellan tre olika typfall vad gäller de vattenmässiga förutsättningarna. Vi börjar med den sämsta platsen, den som kommer att lida av vattenbrist. Bilden nedan visar ett typiskt kartutdrag. De blå pilarna visar hur vattnet rör sig ner för den vänstra sluttningen, alltid i rät vinkel mot konturlinjerna. Ju brantare sluttning, desto fortare rör sig vattnet. Det syns tydligt att pilarna pekar mer och mer bort från varandra, vilket innebär att mängden vatten per ytenhet avtar. Vattnet sprids ut som i en stril och växtligheten kommer att se helt annorlunda ut än i nästa typexemplet.

Den andra bilden visar en annan del av samma landskap, en dalgång till höger om den torra sluttningen. Här pekar pilarna alla mot mitten av dalgången, vilket innebär att vattenmängden per ytenhet blir större och större ju närmare mittfåran vi kommer. Vattnet koncentreras som i en tratt och här kan det mycket väl finnas en bäck där pilarna möts. Markvattnet rör sig relativt fort och vi kan utgå ifrån att det är väl syresatt. Syresatt, rörligt vatten är perfekt för odling av egentligen alla växter, men i den här typen av terräng är det svårt att odla storskaligt, så det är som hittat för skogsträdgårdsodling, särskilt nötträd som älskar rörligt markvatten.

Det sista typfallet är den platta marken. Här ackumuleras vattnet från de omgivande sluttningarna. Det som kännetecknar denna typen av plats är att markvattnets hastighet avtar rejält och att det ofta råder en naturligt hög grundvattennivå i dessa områden. Stillastående, ytnära grundvatten är gift för nästan alla träd och buskar och i det traditionella jordbruket har man löst problemet genom att dika ut markerna för att sänka grundvattennivån permanent och därmed möjliggöra odling.

Att titta på markvattnets rörelse i fågelperspektiv är en sak, men det är lika intressant att se hur vattnet rör sig i genomskärning. Mer om det i nästa inlägg.

Referenser

[1] FAO Corporate Document Repository. 2. Water and Soil Requirements. http://www.fao.org/docrep/u3160e/u3160e04.htm, Hämtad 2017.

1 thought on “Frodiga dalgångar och torra sydvästsluttningar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *