Kvävefixerare – En sammanställning

En av de viktigaste uppgifterna i etableringen av en skogsträdgård är att ge den förutsättningarna för att skapa och upprätthålla sin egen bördighet. I ett tidigare inlägg skrev jag om dynamiska ackumulatorer som tar upp mineralämnen från djupa jordlager och gör dem tillgängliga till andra växter. Även om dessa mineralämnen är nödvändiga för växternas tillväxt, är det i naturen i regel näringsämnet kväve som är den begränsande faktorn. För att upprätthålla en god tillväxt hos växterna i en skogsträdgård är det därför viktigt att tillgodose deras behov av kväve, vilket först och främst sker genom kvävefixerande växter. Dessa växter lever i symbios med bakterier som har förmågan att binda kväve från atmosfären och kan tillgängliggöra den för växterna i utbyte mot exempelvis näringsämnen i form av kolhydrater. Bakterierna lever i små knölar som sitter på växternas rötter.

De kvävefixerande bakterierna sitter i små knölar på kvävefixerande växters rötter.
De kvävefixerande bakterierna sitter i små knölar på kvävefixerande växters rötter, som på denna klibbal (Alnus glutinosa).

Kvävet som fixeras kan komma andra, icke-kvävefixerande växter tillgodo på flera sätt. Under vegetationsperioden är det framförallt med hjälp av svampar som kvävet fördelas i skogsträdgården. I en levande jord finns det gott om svampar som med sina hyfer (fina trådar som utgör svamparnas byggstenar) kopplar ihop olika växters rotsystem. Skillnaden i koncentration av kväve i olika ändar av hyferna gör att kvävet automatiskt vandrar från de kvävefixerande växterna till de som inte har denna förmåga, alltså från områden där det finns gott om kväve till områden där det är brist på kväve. Eftersom kvävet förflyttas i hyferna finns det ingen risk för kväveläckage. Svamparna får också näring i form av kolhydrater från växterna som tack för kvävet de förser dem med.

Kvävefixerande växter släpper sina blad ofta gröna, de behöver inte dra tillbaka kvävet ur bladen som de flesta andra växterna gör, eftersom de har ett överskott på det viktiga näringsämnet. Här syns ett löv av klibbal (Alnus glutinosa).
Kvävefixerande växter släpper ofta sina blad gröna, de behöver inte dra tillbaka kvävet ur bladen som de flesta andra växterna gör, eftersom de har ett överskott på det viktiga näringsämnet. Här syns ett löv av klibbal (Alnus glutinosa).

Kvävet görs även tillgängligt till andra växter på hösten när de vedartade kvävefixerarna släpper sina kväverika löv och när de örtartade kvävefixerarna dör ner. Detta kväve löper dock något större risk att lakas ur och dessutom är det inte på hösten kvävet behövs som mest, utan på våren och försommaren när växternas största tillväxt sker. En levande jord med ett fungerande samspel mellan mikroorganismerna är alltså oumbärlig för att uppnå målet om självupprätthållande bördighet.

Vilka växter finns det då för vårt klimat som kan hjälpa till att tillföra kväve till näringskretsloppet i skogsträdgården? Listan nedan visar en sammanställning som Martin Gustafsson har gjort. Den omfattar kvävefixerande träd, buskar, klängväxter, perenner, bienner (tvååriga växter) och annueller (ettåriga växter) med deras namn och där vi har hittat information även deras kvävefixeringsförmåga. För de vedartade växterna anges även härdigheten. Listan omfattar sådana kvävefixerande växter som vi tycker är mest användbara i ett skogsträdgårdssammanhang och givetvis finns det många fler kvävefixerare som går att odla i Sverige. Det finns fortfarande en del frågetecken kvar och vi är tacksamma för kommentarer och kompletteringar!

 Vetenskapligt namnSvenskt namnEngelskt namnHärdighetKvävefixeringsförmåga
TrädAlnus glutinosaKlibbalCommon/European AlderZon IV/Vhög
Gleditsia triacanthosKorstörneHoney LocustZon III (IV)
Gleditsia triacanthos 'Inermis'KorstörneHoney LocustZon IV
Robinia pseudoacaciaRobiniaBlack LocustZon IIImedium
BuskarColutea arborescensBlåsärtBladder sennaZon IIIingen data
Caragana arborescensSibirisk ärtbuskeSiberian Pea ShrubZon VIIImedium
Cytisus scopariusHarrisCommon broomZon IIIhög
Elaeagnus multifloraJapansk silverbuskeGoumiZon III ?
Elaeagnus umbellataKoreansk silverbuskeAutumn OliveZon IV ?medium
Genista tinctoriaFärgginstDyer's greenweedZon V
Hippophae rhamnoidesHavtornSea BuckthornZon VImedium
Myrica galePorsBog MyrtleZon VIlåg
Myrica pensylvanicaAmerikansk porsBayberryZon VII
Shepherdia argenteaBisonbuske/BuffelbuskeBuffaloberryZon Vmedium
KlängväxterApios americanaPotatisbönaGround NutMinst Zon IVmedium
Lathyrus latifoliusRosenvialEverlasting peaMinst Zon IV
Vicia pisiformisÄrtvickerPea VetchMinst Zon IV
PerennerTrifolium repensVitklöverWhite Cloverhög
Trifolium pratenseRödklöverRed Clovermedium
Lotus corniculatusKärringtandBird's Foot Trefoilmedium
Galega officinalisGetrutagoat's rue
Astragalus glycyphyllosSötvedelMilkvetch
Lupinus perennisGruslupinSundial
Trifolium mediumSkogsklöverZigzag Clover
Medicago sativaBlålucernAlfalfahög
BiennerMelilotus officinalisGul sötväpplingRibbet Melilotmedium
AnuellerTrifolium subterraneumSubklöverSub clovermedium
Lupinus angustifoliusBlålupinBlue Lupinhög

 

Tagged with:

8 thoughts on “Kvävefixerare – En sammanställning”

  • Jag vill lägga till gråal som binder kväve precis som klibbal, men har fördelen att den trivs i en betydligt större del av landet.

    • Hej! Helt riktigt att gråal är härdig, men dess nackdel är att den skickar ut rotskott och därmed lätt kan ta över en skogsträdgård. Klibbalen skjuter bara stamskott och håller sig på så vi på plats. Därför finns gråalen inte med på listan.

    • Hej! Först: tusen tack för tabellen Philipp, mycket informativt skriven!
      Angående gråal: Jag har ännu ganska begränsad kunskap om skogsträdgårdsdesign, men tänkte att jag kunde dela med mig av min erfarenhet av gråal i 60 årig lövskog i en norrländsk åravin. Där har jag inte upplevt att gråalen skjuter särskilt mycket rotskott, eller att den tagit över. Snarare har den lämnat plats för andra träd och buskar (som asp, björk, hägg, hallon, vinbär). Jag gissar också att ”Chop and drop” torde funka i en Norrländsk skogsträdgård-situation om gråalen mot förmodan skulle bli invasiv. En fördel med gråalen – förutom att den är mycket härdigare än Klibbalen i Norrland, är att den är relativt torktålig och därmed kan ingå för att exempelvis förbättra degraderade jordar med ytliga rotsystem (gamla gräsmattor på kompakterad mark, tex). Gråalen tål också att hamlas, även om den är lite känsligare än t.ex. klibbal och sälg.
      Hälsningar Jan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *