Östlonings hasselodling

Här i Södra Dalarna har vi haft det sämsta hasselåret på länge. Inte ens i de stora gamla bestånden fanns det mer än en handfull nötter att hitta. Och så åker vi till Medelpad och hittar hundratals hasselbuskar, de flesta översållade med nötter. Hur kan det vara så?

Givetvis spelar det redan omnämnda mikroklimatet stor roll. För att sammanfatta det hela: Om jag fick välja det perfekta mikroklimatet så skulle det vara här. Avståndet mellan den högsta och lägsta punkten i Oves trädgård är ungefär 500 m och höjdskillnaden är nästan 100 m. Detta gör att den kalla luften har gott om plats att rinna ifrån de övre delarna av trädgården. Tack vare den djupa dalgången som kan sluka enorma mängder kalluft inträffar den första nattfrosten ovanligt sent på de här markerna, ofta först i början av oktober.

Hasslarna trivs därför bäst i de övre delarna av trädgården, medan de inte ger frukt i de allra lägsta delarna av markerna. De får både mycket solljus och drabbas inte av den kalla luften som kan innebära problem på hösten. Dessutom är området ganska regnfattigt, med så lite som 500 mm nederbörd per år och minst 1700 soltimmar, vilket innebär att värmesumman som kommer växterna tillgodo under vegetationsperioden är relativt hög. Trots de små nederbördsmängderna finns det gott om rörligt markvatten, något som hasslar och andra nötbärande träd älskar, återigen tack vare de långa sluttningarna som avvattnar bergen som finns ovanför trädgården.

Förutom mikroklimatet är det även hasslarnas ursprung, eller proveniens, som är en viktig bidragande faktor för deras produktivitet och härdiget. Ove samlade in nötter och plantor från alla hasselförekomster i Västernorrlands län, som han hittade bland annat med hjälp av den fantastiska boken ”Hasseln i Sverige. Fordom och nu” som skrevs av Gunnar Andersson med utgivningsår 1902. Alla dessa är så kallade reliktbestånd från tidigare varmperioder, t.ex. under den yngre stenåldern runt 4000 f.Kr. som växer i varma sydsluttningar, gärna mot klippväggar. Vi besökte ett sådant bestånd på Hattberget nära Sillre. Buskarna har kanske funnits där i 6000 år och det gick inte att känna annat än vördnad när vi fikade bland dessa buskar vars förfäder en gång växte vid Östersjöns strand.

Det som är unikt med dessa reliktpopulationer är att de har egenarten att blomma väldigt sent, nämligen först i slutet av april, när de sydligare provenienserna redan har blommat över sedan länge. Därmed minskar risken för misslyckad befruktning avsevärt, som annars är ett stort problem för hasselodling i nästan hela landet.

Hasslarna har korsats med varandra och de otaliga fröplantorna är alla korsningar av landets förmodligen härdigaste buskar. Bredden i det genetiska materialet som Ove har samlat i sin trädgård blir tydligt när man jämför de olika nötterna med varandra. De skiljer sig rätt mycket i utseende, form och storlek och det skulle säkert vara lönt att göra en systematisk inventering av de bästa moderplantorna i Oves trädgård och börja föröka dem vegetativt för att få fram högavkastande hasselbuskar för nordliga breddgrader. Till min stora glädje delade Ove generöst med sig av både nötter och fröplantor och den första Östloningshasseln är redan planterad i Puttmyra skogsträdgård.

I nästa inlägg: Oves enkla och effektiva tekniker för etablering och skötsel av sin skogsträdgård.