Skogsträdgården – Konsten att odla som skogen

Den här artikeln publicerades i tidningen Åter 3/18. Vill du hellre läsa artikeln i pdf-format i sin ursprungliga form med många fina bilder kan du hitta den här.

Vad är egentligen hemligheten bakom skogens förmåga att producera ett överflöd av grönska från tidig vår till sen höst, helt på egen hand? Skulle vi människor kunna producera en del av vår mat på samma sätt? Det är just det vi försöker åstadkomma inom skogsträdgårdsodling, en odlingsteknik som är djupt förankrad i ekologin och har stor potential för självhushållaren, som komplement till de vanliga odlingarna.

När jag började min odlingskarriär för elva år sedan var ambitionerna stora. Vi skulle bli helt självförsörjande på grönsaker i min familj och snart var stora delar av gräsmattan kring det nyinköpta torpet, i Stjärnsund i södra Dalarna, omvandlade till odlingsbäddar. På något sätt ville odlingarna dock sällan ta riktig fart på den utarmade moränjorden. Det var ett evigt vattnande och ogräsrensande. Ständigt kom det ohyra som slog till mot våra späda grönsaksplantor och mer än en gång undrade vi om de här plantorna ville leva egentligen. Samtidigt som vi slet med de ovilliga grönsakerna såg vi hur det spirade runtomkring oss. Naturen lyckades producera gröna blad när vi inte ens hade börjat förkultivera våra plantor inomhus. Den ena överdådiga blomningen avlöste den andra, det surrade för fullt i luften av allt liv. Men i våra odlingsland var det fortfarande bara små ynkliga plantor i ett stort hav av störd jord som krävde ständigt försvar mot inkräktande ogräs.

Även om de fantastiska smakerna vi fick uppleva när det till slut blev lite skörd kompenserade för en del av mödan, började jag ändå ifrågasätta odlandet av känsliga ettåriga grödor mer och mer. Om de flesta växterna i naturen är fleråriga, varför envisas vi människor med att satsa på de ettåriga? Och hur gör naturen egentligen för att skapa detta överflöd, inte minst på lite sämre jordar?

Engelska pionjärer

Jag var förstås inte den första som tänkt dessa tankar och ganska snart kom jag i kontakt med begreppet skogsträdgård. Det myntades av engelsmannen Robert Hart (1913-2000) som i slutet av 1980-talet släppte en bok om sina odlingsförsök, även om själva tankesättet är mycket äldre än så. Hart hade ett litet småbruk i sydvästra England och på delar av sin odling experimenterade han med att odla på skogens vis för att få en mer varierad skörd under en längre period av året. Bara genom att anlägga skogsträdgården skapade han dessutom livsutrymmen åt otaliga nyttodjur som har det svårt i dagens utarmade kulturlandskap, något som han märkte hade stor positiv inverkan även på hans vanliga odlingar. I skogsträdgården kan vi alltså få ett positivt ekologiskt fotavtryck, samtidigt som vi producerar mat till oss själva. Det var nog det här som gjorde att jag föll för konceptet och har ägnat en stor del av de senaste tio åren åt att utforska dess möjligheter och begränsningar i vårt kärva klimat.

Trädgårdstransformationen

Medan jag skriver dessa rader, tio år efter att jag började plantera de första fleråriga grönsaksplantorna i trädgården, tittar jag ut över ett buskage av krusvinbär fulla med kart, med ett örtskikt bestående av mynta, stor ormrot och smultron. Söder om krusvinbären växer ett bestånd av nutkahallon som precis har blommat över, en stor blåbärstrybuske och utspridda rosenkvitten. Äppelträdet har fått sällskap av bärhäggmispel och dagliljor. Där vi en gång slet som mest med de ettåriga grönsakerna växer nu ett hav av lungrot, den bladgrönsak vi använder mest i köket, samt luftlök, segerlök, kantlök, skogslök, piplök, olika funkior och inte minst myskmalvor i tuvor här och där, vars blad utgör basen i våra sallader från tidig vår till början av juli. Minikiwin som växer mot husväggarna har levererat små krusbärsstora frukter varje sensommar i snart ett decennium. I de varmaste lägen har vi planterat vindruvor, aprikoser, mullbär, äkta valnöt, äkta kastanj och ser fram emot vår första skörd av persikor. Inte illa med tanke på att vi befinner oss i odlingszon V.

Även i skuggiga lägen, där inga vanliga grönsaker skulle växa, producerar vi ätbart. Jätteramsens sparrisliknande skott är en delikatess på våren, vårskönans små blad äter vi i sallader under en stor del av året och strutbräken är en annan vårprimör vi inte vill vara utan. Sammanlagt odlar vi runt 150 olika arter ätbara fleråriga växter i vår lilla trädgård på knappt 1000 kvm. Det vi lägger mest tid på är att skörda och att fylla de sista luckorna med ännu mer ätbart. Näringen vi tillfört kommer till största del från vår egen latrinkompost och numera upprätthåller skogsträdgården bördigheten helt på egen hand, tack vare all biomassa som produceras varje år som matar de otaliga små medhjälparna som trivs i den fina myllan som vi inte har rört om på många år nu.

Även om hemträdgården är nästan helt transformerad till ett till stor del ätbart, flerårigt ekosystem har vi inte slutat odla vanliga grönsaker. Istället för att fortsätta kämpa i en brant uppförsbacke här hemma köpte vi 2011 till en liten markplätt med betydligt bättre odlingsförutsättningar. Där odlar vi potatis, bondbönor, morötter, rödbetor, ärtor, squash, pumpa, lök och kålväxter i helt vanliga grönsaksland. Kombinationen är perfekt. Precis när många av de fleråriga grönsakerna börjar ta lite semester framåt början av juli kan vi skörda de första ettåriga grönsakerna. På hösten får vi dubbelt överflöd – både lagringsgrönsakerna är skördeklara då och de fleråriga grönsakerna är med ny växtkraft tillbaka från semestern, för att inte tala om alla nötter och frukter vi kan skörda.

Många vägar att gå

Det fina med skogsträdgårdsodling är att det är ett mycket flexibelt koncept. Skalan, odlarens preferenser, naturliga förebilder och inte minst platsens unika förutsättningar gör att variationsmöjligheterna är närmast oändliga. Det kan röra sig om en liten odlingsbädd mot en husvägg med fikon, vindruvor och anisisop eller pallkragar fyllda med fleråriga grönsaker som härmar bördiga strandängar. Det kan vara en odlingsbädd mitt i gräsmattan som länkar ihop två befintliga äppelträd med annat flerårigt ätbart. Det kan vara hela villaträdgårdar som sakta omvandlas till en ätbar busksavann, där äpplets ursprungsmiljö är förebilden. På rätt plats kan det självklart även handla om att skapa något som med tiden ger en riktig djungelkänsla, en flerskiktad skog med trädarter som valnöt, turkisk trädhassel, pepparträd, asimina, klängväxter som kiwi och fjärilsranka, skuggtåliga buskar som körsbärskornell och pimpernöt samt många av de örtartade delikatesserna som trivs i markskiktet. Själv tycker jag att det utdragna, naturliga skogsbrynet, där det finns gott om ljus och värme för att producera frukt, är en fantastisk förebild. Där trivs många av de arter som jag tycker mest om, som plommon, äpplen, hasselnötter, hagtorn, rosor och sötrönn. Skogsträdgårdsodling handlar alltså inte nödvändigtvis om att odla i skogen, utan att ha mekanismerna som skapar produktion i naturliga, fleråriga ekosystem som förebild och använda dem för att slippa många av de moment som ingår i vanlig matproduktion. Det som dock är gemensamt för alla varianter av grundidén är att de bygger på samarbete med en enorm naturkraft som kallas för ekologisk succession.

Åk med successionsforsen

Få känner till begreppet ekologisk succession, men alla vet vad det innebär. Lämnar man en bit bar jord eller gräsmark åt sitt öde kommer det förr eller senare att växa igen och bli skog på de allra flesta platser i vårt land, förutsatt att ingen kommer och plöjer, harvar, bränner eller betar. Succession är helt enkelt förändringen av vegetationen på en plats över tid och som alla odlare vet är naturens strävan åt att bilda skog vansinnigt stark.

Man kan därför likna successionen vid en kraftig fors. I princip alla bönder och vanliga grönsaksodlare försöker åka uppströms på den här forsen. Det är fullt möjligt, men det kräver mycket energi, antingen i form av hårt fysiskt arbete eller stora mängder fossila bränslen. Så fort man slutar lägga energi på att åka uppströms dras man ner, så det gäller att aldrig sluta kämpa. Annars blir det tistlar, maskrosor, senare småträd och till slut uppväxt skog i odlingen. Skogsträdgårdsodlaren försöker istället att åka med strömmen. Att paddla ner för successionsströmmen kräver dock aktiv närvaro och vaksamhet. Annars kan man krascha mot granskogsklipporna eller fastna i sorkträsket när man trodde man var på väg till den lugna skogsträdgårdslagunen.

Det är denna naturkraft som jag kämpade emot i mina försök att producera mat på villatomten och det är kampen mot denna naturkraft som har varit grundbulten i vårt matproduktionssystem sedan vi satte ner hackan i jorden för 10 000 år sedan.

Att jobba med successionen innebär en ganska stor mental omställning. Kvickrot, maskrosor, tistlar, asp, sälg och björk är plötsligt inga motståndare längre, utan potentiella samarbetspartners, vars energi vi kan kanalisera för att förskjuta den ekologiska balansen närmare något som liknar en lövskog. Lövskogen är nämligen det ekosystemet på våra breddgrader som kan producera mest biomassa på en säsong. Kan vi komma in på lövskogsspåret i successionsloppet är vi på rätt väg, även om det som sagt kräver aktiv närvaro och styrning för att komma dit. Man kan säga att skogsträdgården är ständigt på väg mot att bli lövskog, men den behöver för den delen aldrig komma fram. Genom kloka skötselåtgärder kan vi hålla odlingens produktion i ett läge som är optimalt utifrån våra mål och de växter vi vill odla. Om samarbetet med successionen lyckas väntar det så småningom en fin belöning. Ett levande ekosystem som myllrar av liv, som sällan behöver vattnas, där det finns få eller inga ogräs, som klarar sig utan årlig jordbearbetning och som är fullproppat med användbara, oftast ätbara växter.

Kom igång

Att komma igång med en skogsträdgård är inte alls så svårt som det kan verka. Som sagt finns det många olika utgångslägen och många vägar framåt. Här vill jag beskriva ett av de vanligaste utgångslägen, den gräsmattedominerade villaträdgården. De allra flesta som har en sådan trädgård har redan stommen till en skogsträdgård på plats: ett äppelträd mitt i gräsmattan, några vinbärsbuskar i ett hörn och några perenner i ett annat. Där är det bara att koppla ihop dem, ge dem lite sällskap av andra växter som de trivs bättre med än den törstiga gräsmattan som knappt släpper igenom varken vatten eller näring.

Att börja i denna skala är klokt, eftersom den mentala omställningen från successionsmotverkare till successionssamarbetare tar lite tid och av egen erfarenhet vet jag att det är lätt att ta sig vatten över huvudet. Det är ändå lite jobb att etablera träd, buskar, klängväxter och örter så att de på sikt blir självständiga individer. Det tar tid att lära känna platsen ordentligt och hitta en kompromiss mellan vad platsen kan leverera och vad du som odlare vill åstadkomma. Börja alltså hellre med en 100 kvm stor odling än med 6000 kvm, vilket var det jag gjorde när det började bli trångt i hemträdgården.

Att börja anlägga en skogsträdgård i gräsmattan är ett ganska tacksamt utgångsläge och så här kan arbetsgången se ut under de första säsongerna.

  1. Markera konturerna på det området som ska bli den första skogsträdgården som ska länka ihop de olika fleråriga grödorna du redan har. Gör detta helst på våren när gräset precis börjar bli grönt.
  2. Ta en grep och luckra jorden över hela ytan utan att vända den, genom att vicka grepen fram och tillbaka några gånger.
  3. Lägg  ut några cm stallgödsel eller kompost rakt på gräsmattan och blanda gärna med annat organiskt material som löv och små kvistar. Det gör att jorden blir mer lövskogslik genom att rätt sorts mikroorganismer attraheras.
  4. Täck hela ytan med tidningar som läggs omlott med en tredjedels överlappning, wellpapp eller något annat nedbrytbart material går också bra.
  5. Lägg på ett löst täckmaterial som halm, träflis, ensilage eller löv, gärna 10 cm tjockt.
  6. Vänta till sensommaren, tidig höst eller nästa vår innan du sätter ut träd och buskar som du tycker passar ihop med de växter du redan har. Plantera gärna tätt om du har råd, så att du kan utnyttja ytan optimalt från dag ett. Ju tätare du planterar, desto mer kommer du att behöva gallra framöver när konkurrensen mellan växterna blir för stor. Vill du plantera glesare kan du med fördel odla ettåriga grödor som pumpa eller potatis mellan buskarna under etableringsåren.
  7. Vattna ordentligt och regelbundet under hela första säsongen så att plantorna kan bygga upp kraftiga rotsystem och kan hitta sitt eget vatten.
  8. Ett eller ett par år efter att träden och buskarna är planterade ska de klara sig själva och då är det läge att plantera ett örtskikt som fungerar som marktäckning. Det ersätter den döda marktäckningen du lade ut i början. Plantera så tätt du kan för att minska risken för ogräsintrång. Till en yta på 100 kvm kan det gå åt över 1000 plantor, så bygg gärna upp din egen förökningsverksamhet medan träden och buskarna är på tillväxt.
  9. Vattna örterna regelbundet och ta bort eventuellt oönskade växter som tar sig in i odlingen.

Om allt går som det ska (vilket det sällan gör) kan du nu se fram emot fina skördestunder och ganska lite skötselarbete. Nybörjarväxter som jag kan rekommendera för den här typen av utgångsläge är aronia, bärhäggmispel, blåbärstry, hallon, hasselnöt, havtorn, krusbär, mullbär, vinbär och gärna minikiwi som kan utnyttja den befintliga vegetationen som klänghjälp. I örtskiktet passar robusta tuvbildande perenner som lungrot, kärleksört, luftlök och trädgårdssyra, som kan kompletteras med krypande marktäckare som exempelvis löparfetblad (en fin salladsväxt) och smultron.

Det du ska vara medveten om är att den här planteringen kommer att förändra karaktär från år till år i takt med att successionen fortskrider. Många av oss har små trädgårdsdiktatorer inom oss, men jag tror att det är bra att släppa lite på kontrollbehovet och helt enkelt acceptera att hallonen kommer att vandra runt, att havtornsbusken kommer att bli utskuggad om tio år eller så, att vissa växter försvinner och inte minst att nya tillkommer som i grönsakslandet kanske hade kallats för ogräs.

Bortom hemträdgården

Jag har tidigare varit inne på att skogsträdgårdsodling är ett flexibelt koncept. Vi har anlagt små skogsträdgårdsplanteringar i kanterna runt våra grönsaksland, där det inte skulle gå att odla vanliga grönsaker på något smidigt sätt på grund av topografin eller formen på odlingsytorna. Buskarna och träden är vackra, skapar lä och attraherar en mängd med nyttodjur som hjälper oss att hålla skadegörarna i grönsakslandet på en acceptabel nivå. Emellanåt slår vi av örtskiktet och får på så vis täckmaterial till grönsakslanden. Skogsträdgården föder oss, våra små medhjälpare och till viss del grönsakslanden där vi än så länge producerar en stor del av det vi äter under höst och vinter.

Samma tänk kan vi använda i en mängd med andra sammanhang. Tänk på stadens alla fantasilösa grönytor som mestadels består av stora gräsmatteöknar. Kunde vi fylla dem med skogsträdgårdar skulle den biologiska mångfalden öka rejält, städernas usla självförsörjning skulle förbättras något och stadsborna skulle få en trevligare miljö att vistas i. Likaså finns det många ytor i anslutning till skogs- och jordbruksmark där skogsträdgårdar skulle kunna ta plats och bilda välbehövliga gröna korridorer för både människor och djur att ta sig runt i det ganska tråkiga landskapet som det industriella tänket har frambringat. Börjar vi i den änden kan vi tillsammans bygga en massa ny kunskap om vilka tekniker som fungerar i vilka sammanhang och vilka som inte fungerar. Så småningom kommer vi att hitta nycklarna till att bedriva den här odlingsformen även i lite större och mer rationell skala, något som en handfull pionjärer inom det svenska jordbruket redan håller på att utforska. Men det är en annan historia.

En gammal odlingsteknik

Det här med skogsträdgårdsodling kan låta nytt och häftigt, men jag vill påstå att det egentligen är en mycket äldre odlingsteknik än de tekniker vi bygger vår matförsörjning på idag. För oss västerlänningar innebär jordbruk nästan alltid att vi skapar bar jord att så våra frön i, men allt mer forskning visar att även de så kallade jägarna och samlarna brukade jorden, fast på ett annat sätt. Det som européerna upplevde som orörd vildmark när de kom till delar av Nordamerika var i själva verket ett människoskapt kulturlandskap. Under årtusenden hade människorna gynnat vissa trädindivider med smakliga frukter i skogarna genom att gallra ut sådant de var mindre intresserade av. De hade skapat gläntor och bränt av igenväxande marker för att ge bättre förutsättningar för grödor som buskblåbär, krusbär och tranbär. De hade med sig små rotbitar och sticklingar vart de än rörde sig för att sprida mer ätbart i landskapet. I vissa kulturer ingick det att årligen plantera nöt- och fruktbärande träd så att kommande generationer alltid skulle kunna hitta något att äta i skogarna. Även här i Sverige går mönstret igen. Delar av norra Sverige marknadsförs som ”Europas sista vildmark” när det i själva verket är ett urgammalt kulturlandskap, präglat av samernas sätt att bruka jorden på.

Att vara skogsträdgårdsodlare är för mig ett sätt att knyta an till det här uråldriga sättet att förhålla sig till landskapet och matproduktionen. Även jag vill hellre vara en aktiv medspelare i ett landskap som kan vara ett hem för många arter än att vara med och totalförstöra fungerande ekosystem för att täcka mina grundbehov. Med vår befolkningstäthet kan vi förstås inte leva som jägare och samlare längre. Skogsträdgården med sina högavkastande kulturväxter är då en bra kompromiss för att kunna ta med sig gammalt tänk till en lite smartare framtid.

2 thoughts on “Skogsträdgården – Konsten att odla som skogen”

  • Vilken fantastisk läsning. Jag blir såå glad av att läsa om hur ni gjorde för att få till er skogsträdgård. Vi är en grupp malmöbor i EKO staden Augustenborg som byggt upp en privat skogsträdgård på prov och nu bygger vi för allmänheten. Det är två gräsmattor i området som är tagna i besittning. Mycket stämmer med er beskrivning och så spännande att se om våra fungerar lika bra som era. Annars får vi ändra på det med hjälp av den här artikeln och era böcker. Hälsningar från Gunilla Ericson i Augustenborgs Odlargrupp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.