Är steril vallört en riskväxt?

Genom åren har jag pratat mig varm om den sterila vallörtens många fördelar. Den är enormt växtkraftig och verkar ha förmågan att kunna kicka i gång dynamiken i odlingssystem genom sin näringsackumulerande förmåga, varför den i Skogsträdgården: odla ätbart överallt hamnade i den ärorika listan över acceleratorväxter. Den är en favorit bland humlorna, kan hålla ogräs i schack och kan samtidigt inte sprida sig med frön. Ett tag sålde vi några tusen rotsticklingar av namnsorterna ’Bocking 4’ och ’Bocking 14’ per år för att täcka en del av den till synes aldrig sinande efterfrågan på denna dunderväxt. På senare tid har det dock börjat dyka upp några frågetecken kring vallört.

Och då menar jag inte att den blir större än många tror. På bördiga platser kan den bli 150 cm hög och nästan lika bred – inget för den lilla trädgården. Utan jag menar faktumet att vallört, precis som många andra arter i familjen Boraginaceae innehåller så kallade pyrrolizidinalkaloider (PA). Begreppet är ett samlingsnamn för en grupp mycket giftiga alkaloider som skadar levern både akut och långvarigt (då ofta i form av levercancer vid återkommande intag av höga doser PA). Inom EU finns gränsvärden för innehållet PA i livsmedel och kosttillskott och oftast kan förhöjda halter härledas till föroreningar från allehanda ogräs som hamnar i exempelvis örtte, kryddor, honung eller vissa kosttillskott. Förutom växter i släktet Symphytum som vallört hör till är det bland annat stånds (Jacobaea vulgaris) och dess släktingar, gurkört (Borago officinalis), hästhov (Tussilago farfara) och diverse ärtväxter (Leguminaceae) som innehåller höga halter PA.

Under arbetet med mina böcker fick jag flera gånger tips på att göra gröna smoothies på vallörtsblad, men det är alltså verkligen inget att rekommendera. Vad är problemet då för den som inte vill äta sina vallörtsplantor? Jo, man har upptäckt att det finns en mekanism för överföring av PA från en levande växt till en annan. Det finns inte många studier på detta fenomen och den mest citerade är en studie där man odlade stånds tillsammans med persilja, mynta, citronmeliss, indiankrasse och kamomill. Kontrollgruppen som inte hade jordkontakt med stånds innehöll inga PA alls, medan halten i grödorna som samodlades med stånds blev väldigt höga, till och med över gränsvärdena för vissa produkter (av oklar anledning varierar gränsvärdena mellan exempelvis svart te och örtte). Till saken hör dock också att man odlade väldigt mycket stånds väldigt nära bladgrödorna (som längst 20 cm ifrån dem) i experimentet och att det antagligen handlade om att få bevis för själva mekanismen, snarare än att efterlikna realistiska förhållanden.

Några studier där man har samodlat vallört med örter känner jag inte till, men utifrån försiktighetsprincipen blir min slutsats ändå att man ska vara försiktig med att odla vallört (och andra växter med högt PA-innehåll) tillsammans med bladgrönsaker och örter man använder i te eller som kryddning. Även gödselvattnet som många tillverkar av vallörtsblad ska man kanske inte använda på bladgrönsaker och örter. Samtidigt bryts de giftiga alkaloiderna ner fort om de komposteras i en helt vanlig kompost – efter tre månaders kompostering i en vanlig sluten kompostbehållare i plast var 99% av PA nedbrutna, så det går ändå att använda vallört som jordförbättring efter kompostering.

Någon överföring av PA till frukt, bär eller nötter verkar inte vara något problem alls. Så fortsätt gärna att odla vallört nära träd och buskar. Steril vallört är och förblir en oslagbar acceleratorväxt som kan producera mer grönmassa än de flesta andra örterna på en säsong, utan risk för att bli invasiv.

Tack till Kristina Törnblom och Vanja Ekerhult som uppmärksammade mig på detta!