Ett besök till Nordens största asimina-odling

En av frukterna som jag varit mest fascinerad av är asimina (Asimina triloba), som ofta går under sitt engelska namn pawpaw. Av alla märkliga växter som jag befattat mig med under åren jag hållit på med skogsträdgårdsodling är det den som känts mest svårodlad och det är kanske därför den har varit så lockande. Dess exotiska utseende med sina stora vackra blad och faktumet att frukten är den som mest liknar tropisk frukt både till smak och utseende har säkert också bidragit till dragningskraften. I litteraturen beskrivs smaken som en blandning av jordgubbe, ananas och banan, men det skrivs även att vild asimina ofta smakar kärvt och beskt [1, 4]. Asiminan växer naturligt över stora delar av östra Nordamerika och anses på vissa håll nästan som ett ogräs. Den växer naturligt i undervegetationen i bördiga floddalar och där den trivs bildar den täta buskage med hjälp av talrika rotskott [2].

I min naiva tro att det var värmen som begränsade asiminans härdighet på våra breddgrader planterade jag den i vårt tunnelväxthus, men redan andra vintern strök den dyra plantan med. En vän till mig hade varit smartare än mig och satt den under stora gamla lövträd och han var mig veterligen också en av de första i Norden som fick en frukt på en av sina plantor för några år sedan. Just fruktsättningen har länge ansetts vara en av de större utmaningarna med att odla asimina. I sin naturliga hemmiljö pollineras den av bland annat spyflugor och skalbaggar och det påstås att det ska hjälpa att hänga upp ruttet kött runt sina träd för att attrahera rätt sorts pollinerare [3].

Med dessa utmaningar trodde jag inte att jag skulle få smaka på denna frukt under de närmaste decennierna och otålig som jag är var jag på väg att beställa frukt från en liten odling i Tyskland till ockerpris, men efter att ha läst att asiminan har nära noll transportduglighet lade jag ner även detta projekt. När jag sedan fick via min asiminaodlande vän en inbjudan till en privat trädgård i Göteborgsområdet där han påstod att det fanns Sveriges största asimina-träd blev jag förstås överförtjust och bokade in ett besök i samband med Bokmässan i slutet av september.

Trädgården som jag fick se var inget annat än häpnadsväckande. Jag har sett många fascinerande ätliga trädgårdar, men den här var något utöver det ovanliga. Hans, som äger trädgården, verkar nämligen ha knäckt koden för att få frukt på asimina och jag möttes inte av några få träd utan av dussintals, nästan hundra träd sammanlagt. Och det var mycket mer än asimina som odlades i trädgården, det fanns flera hundra kiwiplantor av alla tänkbara sorter, flera meter höga kinesiska jujuber-träd (Ziziphus jujuba), rariteter som kinesisk kvitten (Pseudocydonia sinensis) och flera kastanjträd som var fulla med frukt, kaki (Diospyros kaki) som hade frukt som nästan var mogen, dussintals mullbärsträd, massvis med fikon, sandpäron (nashi, Pyrus pyrifolia), flera olika arter schisandra, mängder med mispel (Mespilus germanica) och så vidare. Men mest av allt imponerades jag över asimina-planteringen som såg hur fin ut som helst.

Enligt Hans är det fyra saker som har bidragit till odlingsframgången:

Plantera stora träd: Många av träden var redan 2-3 m höga och dryga 5 cm i stamdiameter på brösthöjd, trots att flera av dem var planterade samma år eller året innan. Hans menar att man ska helst satsa på träd som är 10 år eller äldre. Då hamnar i och för sig i 5000-kronors klassen (per träd), men fruktsättning från år ett är nästan garanterat – så länge man köper ett antal stycken för pollineringens skull eller har tur och får ett av de sällsynta självfertila exemplaren. Men även flera av de små, kanske bara meterhöga träden dignade av frukt, vilket borde vara hoppingivande för oss som brukar satsa på lite billigare växtmaterial.

Plantera tätt: Det mest häpnadsväckande med hela Hans trädgård är hur tätt han planterar sina träd. I bästa fall var det en meter mellan asiminaplantorna, men på många ställen planterade han ännu tätare. På så vis får plantorna bättre skydd från blåst och sol och det verkar som pollineringen förbättras avsevärt vid tät plantering.

Plantera i halvskugga eller mycket skyddade lägen: Eftersom asimina är en växt som naturligt trivs i undervegetationen behöver den skyddas från blåst och för mycket direkt solljus. Dess blad är tjocka och köttiga och vissnar på en gång om det blåser för mycket. Den behöver en ganska jämn luftfuktighet och gillar inte att utsättas för stora temperatursvängningar. Hans har fått bäst resultat med att plantera asimina (tätt) under större träd och i östläge där det sällan blåser så mycket. De träd som är placerade i utsatta lägen har antingen dött eller är i mycket sämre skick än de som är satta på skyddade platser.

Vattna mycket: Som flodkantsväxt i nederbördsrika östra USA är det ingen konstighet att asimina behöver placeras på platser med bra vattentillgång. Finns det inte det gäller det att vattna mycket och regelbundet. Det hjälper också att ge den samma djupa, humusrika och ändå väldränerade jord som den växer i naturligt.

Av en lycklig slump sammanföll Bokmässan med den mest intensiva skördeperioden i asiminaodlingen och efter en lång rundvandring i trädgården bjöd Hans på helmogen frukt direkt från träden. Jag väntade mig ändå någon sorts besvikelse med tanke på hur hyllad frukten är, men till min stora förvåning smakade den ännu bättre än jag hade hoppats på. De olika individerna i trädgården hade alla lite olika smak, men alla påminde om asiminans lite mer kända tropiska släkting kirimoja (Annona cherimola) som man ibland kan köpa i affärerna. Till skillnad från den är dock smaken både djupare och mer komplex, med en utpräglad fruktighet, samtidigt som texturen påminner mer om papaya eller perfekt mogen avocado än kirimoyans gryniga textur. Under asiminafesten pratade vi om huruvida de många namnsorterna på asimina skulle vara odlingsvärda, men enligt Hans har visat sig växa sämre än frösådderna som utgör huvuddelen av hans asiminabestånd. Med tanke på hur goda fröplantorna var finns det alltså ingen större anledning att köpa de ännu dyrare namnsorterna.

Efter den här omtumlande trädgårdsvandringen blev jag förstås ännu mer intresserad av att etablera egna asiminaodlingar och frågan är då var man kan få tag på plantor eller frön. Hans själv har i dagsläget inget vidare överskott, men med tiden kan vi nog räkna med att frön och ympris från hans odlingar hittar ut i världen. Hans köper nästan alla sina plantor via Mölnlycke Garden Center som i sin tur har ett antal leverantörer i södra Tyskland och norra Italien. Flora Toskana är en av de få plantskolorna i Tyskland som säljer riktigt stora kvaliteter av asimina. Även Westergaards i Danmark säljer asimina. Wildobstschnecke i Tyskland säljer småplantor  och det finns en ung kille i södra Tyskland som har startat en plantskola för bara asimina.

Själv har jag precis beställt frön från Grimo Nuts i Kanada som påstår sig ha särskilt härdiga moderplantor. Andra företag som säljer frön är Oikos Tree Crops och Sheffield’s Seed Company.

Har du fler tips på källor? Kommentera gärna här eller på Facebook! Och vill du grotta dig ner ordentligt i asimina-världen rekommenderar jag att du går med i de underbara Facebook-grupperna Pawpaw fanatics och Pawpaw Fanclub.

Litteratur

[1] Effect, Walden. What does pawpaw taste like? 2013. Walden Effect. http://www.waldeneffect.org/blog/What_does_a_pawpaw_taste_like__63__/, Hämtad 2018-10-02.
[2] Moore, Andrew. Pawpaw: In search of America’s forgotten fruit. Chelsea Green Publishing, 2015.
[3] Pawpaws, Peterson. Cultural Advice. https://www.petersonpawpaws.com/learn, Hämtad 2018-10-02.
[4] Reich, Lee. Uncommon fruits for every garden. Portland: Timber Press, 2008.