Nötodling i Sverige – Del 7: Övriga nötter

Det finns ett antal nötträd som inte tillhör de vanligaste och viktigaste för oss här i Sverige med avseende på avkastningspotential och härdighet, men som ändå bör nämnas för fullständighetens skull innan vi i ett kommande inlägg ska titta närmare på näringsinnehållet i olika nötter.

Hickorysläktet tillhör precis som valnötssläktet familjen valnötsväxter (Juglandaceae). Två arter kan odlas i Sverige, pekannöt (C. illinoinensis) och skidhickory (C. ovata) samt hybrider mellan C. illinoisensis och andra hickoryarter som kallas för Hican på engelska. Pekannöten lär vara på gränsen vad gäller härdighet i Sverige (den behöver varma somrar, vintrarna är ett mindre problem) och skidhickory borde kunna odlas till odlingszon 4. Vår lilla skidhickory har klarat sig ett par år i skogsträdgården, men är inte högre än 10 cm. Förhoppningsvis följer den det som står i litteraturen, nämligen att de växer mest nedåt under de första åren. Hickoryträd blir stora och några relativt gamla träd finns att beskåda i Bergianska trädgården i Stockholm. Hickory odlas mer för det fina virket än för nötterna. Nötterna är relativt stora, men kärnorna är små. De är svårknäckta och träden har en tendens att ge frukt endast vart tredje år. Namnsorter av hickory börjar producera frukt efter 10-12 år efter plantering [1].

Mandlar (Prunus dulcis) är botaniskt sett inga nötter utan stenfrukter, men brukar i dagligt tal räknas som det. De är härdiga i de sydliga delarna av landet och deras härdighet begränsas framförallt av att de blommar väldigt tidigt på året när det är stor risk för frostskador på blommorna och då det även är ont om pollinerare. Under goda förutsättningar kan mandelträden ge några kilo nötter (utan skal) per år och träd. De brukar börja ge frukt efter 4 till 6 år [1].

Ginkgo (Ginkgo biloba) är ett nötträd som hos oss mest känt som vackert parkträd med ovanliga löv som ser förhistoriska ut. Trädet är härdigt till odlingszon 2. Ginkgo är tvåbyggare, dvs. det behövs ett han- och ett honträd för att det ska kunna producera nötter. Eftersom fruktköttet runt nötterna luktar avföring planteras det i vanliga fall endast hanplantor. I Malmö slottspark finns det dock ett honträd som vid ett besök i slutet av oktober 2013 hade gett rikligt med frukt. Frukterna är små, liknar pistaschnötter till utseendet. De behöver kokas i cirka 15 minuter för att bli ätbara. De har en gummiliknande konsistens och är stärkelserika med en god smak som kan liknas vid kronärtskockshjärtan.

En annan tvåbyggare som också tillhör de äldsta trädarterna på jorden är brödgranen (Araucaria araucana), som ursprungligen härstammar från Chile och Argentina. Trädet bildar  stora kottar som innehåller några hundra frön, som kan tillagas genom kokning. Utmaningen med brödgran är att man inte vet om man har en han- eller honplanta när man odlar dem från frö. Sen tar det ungefär 25 år innan de ger frukt för första gången, så det gäller att så tillräckligt många träd om man vill vara på den säkra sidan. Nötterna är stärkelserika och har en god smak. Trädet är härdigt till odlingszon 2 i skyddade lägen.

Blomsterkastanj (Xanthoceras sorbifolium) är ett litet träd som kan bli mellan 2 och 5 meter högt. Det blommar rikligt och ger 1,5 cm stora frön som liknar hästkastanjer till utseendet. Växten är möjligtvis härdig till odlingszon 4, men behöver en väldränerad och solig växtplats. Våra två exemplar av den här arten har stått och stampat i två somrar nu, trots att de har en av de bästa växtplatserna i skogsträdgården.

Pimpernötsträd (Staphylea spp.) ger inte så mycket nötter men dess fördel är att de kan producera frukt i djup skugga. Frukten är stor som en kikärta med ett hårt skal. Jag har tyckt att de är väldigt svårskalade, men när man väl får ut fruktköttet belönas man med något som smakar närmast sockerärt. I somras plockade jag några omogna frukter och det visade sig att de gick att äta med skalet som då var fortfarande helt mjukt. Det är kanske så man behöver hantera nötterna, men tyvärr har jag inte hittad någon som helst information om det i litteraturen. S. colchica är den härdigaste arten i släktet och kan möjligtvis odlas i zon 4. Våra två exemplar har klarat sina första två vintrar galant och har till och med blommat en gång, dock utan att sätta frukt. S. pinnata och S. trifolia är härdiga till zon 2-3.

Litteratur

[1] Crawford, M., Nut Crops – Appendices, 2012.